Nu är det snart tre veckor sen jag skrev min senaste blogg. Sedan dess har vi förflyttat oss till vårt fädernesland, frusit mycket men också njutit av soliga dagar samt haft mycket trevligt med familj, släkt och vänner. DET är det viktigaste för oss, att träffa och ha gemenskap med de vi älskar extra mycket.
Efter några dagar i vårt skogshus i mitten av Skåne körde vi till Nyhemskonferensen och var med på en nätverksträff för församlingsarbetet i Bangladesh. Det finns enormt mycket att göra för dessa våra kristna bröder och systrar på den indiska subkontinenten som kämpar en ojämn kamp mot fattigdom och ibland förföljelse för sin tros skull. Thords och mitt hjärta klappar extra varmt för detta land där vi tillbringade 11 år, där våra söner föddes och där våra äldsta barn växte upp.
Efter stoppet i Nyhem drog vi upp till Stockholm för att besöka Thords syster som bor kvar i den fastighet som föräldrarna köpte 1948.....Där samlades vi 21 personer, barn och barnbarn i en härlig gemenskap med en i huvudsak blå himmel och glad sol över oss.
På promenad ner till vackra Mälaren
I måndags gjorde jag något som finns med på min lista av saker jag vill göra och hinna med innan jag lägger av och inte orkar mer. Gode Gud, måtte den dagen vara mycket avlägsen. Det var att paddla kanot. Det kanske låter banalt och enkelt men för mig var det en ” first experience”. Thord och jag i en kanot och vår dotter Marie och hennes man i en annan gav oss käckt iväg från en campingplats vid Ringsjön. Under smått muttrande från Thord att jag paddlade snett och mycket paddelplask från min sida lyckades vi komma vi över till en fin vik där det blev fika och mackor. En alltigenom jobbig, rolig och festlig upplevelse. Det kändes i armar och ben dagen efter.
På tal om min ”upplevelse-lista” så finns det betydligt svårare saker kvar på den. Som t.ex. att vandra i den svenska fjällen, kämpa mot myggen, få skavsår, bo i minitält på tundran och äta torkat kött och att gå på Kinesiska Muren.
Medan vi är i Sverige håller vi ständigt kontakt med Barnmissionen på Filippinerna. Jag har bl.a. följt en liten familj som vi hittade på vår Medical Missíon veckan innan vi lämnade Manila. En relativt ung mamma kom med svårt undernärda barn. De hade behövt komma omedelbart under vård hos oss men pappan har emotsatt sig detta. Det finns ett stort mått av skam över att inte kunna underhålla sina barn så att de mår bra. Jag fick ett mail idag från den ansvariga sköterskan på missionen. Hon berättade att barnen fått läkarvård, mjölktilläg i hemmet och tillsyn tre gånger i veckan så vi hoppas att det ändå ska gå bra för denna lilla familj.
No comments:
Post a Comment