Thord besöker Tacloban och Scand. Village



Tacloban



"He ain´t heavy, he´s my brother"

Tacloban från bilfönstret

Tacloban: Folk köar för mat. Hur ska det gå för den höggravida kvinnan på bilden. Var ska hon föda sitt barn ?

Här bodde säkert flera ganska välbärgade familjer. Hela huset är urblåst.

I  tisdags flög Thord ner till Tacloban för att med egna ögon se hur det ser ut där. Det går att boka kommersiellt flyg vid detta laget så det gick snabbt att komma ner, de ca 90 milen. Han skulle också  träffa byborna I Scandinavian Village och resonera med de ledande i byn angående återuppbyggnaden av skolan och husen.

Han kom tillbaka till Manila med tre ord: Det var hemskt. Från flygplatsen åkte han förbi kilometer efter kilometer med förstörda hus , en förödelse utan beskrivning. Människor köar överallt till poster där det delas ut mat och vatten. En del försöker hitta plåtbitar och trästolpar för att bygga upp skjul mot regnet. Annars går folk mest runt utan mål och mening. Tacloban var en underbart vacker stad på över 200 000 innevånare vid foten av grönskande kullar innan den 8 november,  nu är det en spökstad.

 I Scandinavian Village som ligger 12 km utanför staden besökte Thord olika familjer, var med vid matdistribution, hälsade på bland barnen i Child Friendly Spaces och kunde med egna ögon se omfattningen av skador och reparations behov.

Edgar delar ut matpaket

Barnmissionen har gått ut med en vädjan om hjälp till katastrof offer från allmänheten runt vårt center Hills of Grace. I veckan kom en hel grupp kvinnor och män från Kasiglahan, ett ganska fattigt grann-område, med en hel lastbil full av begagnade kläder plus kontanter som by föreningen samlat in. Jag hörde att folk hade kommit med sina 5 pesos och 10 pesos , det är ca 75 öre resp 1.50 kr. Det är faktiskt väldigt rörande att se hur alla vill vara med och hjälpa sina olycksdrabbade systrar och bröder.

En hel lastbil med kläder

Här packas matvaror om till familjepaket

Nu i helgen är det första advent. Med allt som hänt i samband med tyfonen har det funnits en så stor sorg i allas hjärtan att man inte orkat tänka på att julen närmar sig. Men jag tror att det är viktigt att inte sluta leva. Alla vi som sett tragedin på nära håll behöver känna oss ” normala” igen. Så igår äntligen plockade personalen fram en julgran och juldekorationer för att göra fint för oss alla på Hills of Grace och speciellt Barnby barnen.  Och jag har bakat lussekatter samt gjort en pepparkaksdeg som jag ska ta med till Hills of Grace imorgon. Då ska barnen i vår Barnby få baka pepparkakor. Vi får inte förlora hoppet  om en ljusare morgondag.

Provpepparkakorna blev inte så fagra men lussekatterna blev bättre