Typhoon Juaning drabbar Filippinerna

I jämförelse med det som hänt i vårt grannland Norge och den enorma svältkatastofen i Somalia är det jag skriver om idag kanske inte så mycket att berätta men vi vet att varje människa är unik och när tragedin slår till drabbar den lika hårt var man än är och vem man än är.

Vi har denna veckan varit utsatta för ett tropiskt nederbörds system som heter ” Juaning” här på Filippinerna. Det började regna igår morse och det fortsatte med enorma mängder regn under dagen här i Manila. Andra provinser drabbades ändå svårare än huvudstaden och folk drunknade på flera platser i de hastigt stigande vattenmassorna. Vindar på 90 kph och 300 millimeter regn har uppmätts på två dar nu. 50 000 familjer fick evakuera från sina hem i provinsen Albay.

På en plats i Manila körde en buss mot ett räcke på en s.k. Skyway och föll ner på vägen nedanför.  Trafik stockningen efter en kollision med 7 bilar i en tunnel orsakade timmar av stillastående.

 23 bilolyckor registrerades hos polisen under gårdagen.

Thord och jag körde i högt vatten upp till hjulcentrumet och jag hoppades innerligt att vi inte skulle få motorstopp mitt i den forsande lerfloden. Skolorna har varit stängda igår och idag pga ovädret. Hoppas det vänder imorgon.

Nedan ser du bilder som jag tog igår genom framrutan.

 Förstora och läs ur dagens tidning

Semesterveckor, glädjechock och återkomst

Personligt

För min del är sommaren över. Jag är tillbaka i Manila, på plats i denna enorma stad, huvudstaden på Filippinerna. Det blev 6 fina veckor i Sverige med en tur på tio dagar i vår husbil till Norge, Stockholm och Nyhemsveckan i Mullsjö. Den gamla Buerstnern från 1989 gick som en klocka hela vägen vilket inte alltid är fallet. Jag har flera minnen av större och mindre mekaniska problem med detta fordon, dessutom  vid de mest olämpliga tillfällen.

Men som sagt nu gick allting bra. Vi körde runt hela Hardangervidda och där låg snön kvar på fjället- majestätiskt, tidlöst och tyst. Thord som är halvt norrman kan vara stolt över det underbart vackra land som såg hans far födas.

 I Norge fick vi träffa Mr Leif Tomren grundaren av Leto Möbler kedjan och den som donerade pengarna till Barnmissionens Leto Center för 26 år sedan. Han och hans hustru Målfrid har fått ge namn till Missionens huvudcenter i San Juan samt skolorna vid soptippen, Molfrid Center. Ett intressant möte med en numera äldre man, 84 år, som behållit sin inspiration och sitt humanitära engagemang  samt sin starka Gudstro intakt genom hela livet.

Resten av sommaren tillbringades i Skåne. Thord hann göra en hel del underhålls-arbete på vårt hus och tomt, det gav muskelvärk men också stor tillfredställelse. 

Thord sågade grenar och hans nervösa hustru stod nedanför och tittade på.

Jag tror detta är det sista smultronet på tomten

 Att få träffa älskade barn, annan släkt och många vänner är det STORA i att komma hem.Uttrycket ” komma hem” är dock numera  väldigt dubbelbottnat. Hem till Sverige-Hem till Manila- det låter faktiskt lika rätt båda två. Vi har bott i Manila i drygt 7 år och att känna som om man vore på besök i ett land under så lång tid hade varit mycket underligt. Så är nu inte fallet som sagt. Alla verkade glada att se oss tillbaka, först hundarna som välkomnade oss genom att slåss om uppmärksamheten i lördagsnatt när vi kom,  sedan den personal vi fick träffa på måndagsmorgonen på Leto kontoret. Det var framdukat pancit ( filippinska nudlar) och tårta till Thords ära som fyllde år den 13 juli.

Att jag inte bloggat eller mailat  i sommar beror på svårigheten att komma ut på internet i vårt lilla hus i Höör. Vi fick gå ut på en backe utanför huset och sitta i vedskjulet för att lyckas få täckning. Och det är ingen höjdare när det regnar och är kallt som det varit tidvis i sommar. Nu känns det som om hela världen öppnats för mig igen där jag sitter på kontoret i Manila – jag kan googla, maila, facebooka, blogga...

På tal om att blogga så har jag funnit ut att min blogg inte alls är någon blogg. Det kom jag underfund med när jag lyssnade till Underbara Clara i hennes ”Sommarprat” program.  När man bloggar berättar man allt om sig själv, om sina funderingar över livets olika aspekter, om sina problem och rädslor, om sina glädjeämnen och depressioner. Man vänder ut och in på sig själv inför hela världen. Det kommer jag aldrig att göra utan det jag gör är att dela med mig av min vardag i ett främmande land och att uppdatera er angående det som händer i Barnmissionen som ju är orsaken till varför Thord och jag är här. Så jag kanske ska byta namn på det jag gör. Tacksam för tips på rubrik...

Barnmissionen

På Barnmissionen fortsätter arbetet  med oförminskad styrka. Skolorna öppnade ju den 13 juni efter sommarlovet, barnen på undernäringskliniken är just nu 12 stycken med fler på ingående. Vid en vägning av 260 barn under 5 år ute i San Isidro, dalen där vi bygger Barnbyn, visade det sig att 70 var klart underviktiga och 17 av dessa svårt undernärda.  Där finns mycket att göra mest på undervisnings nivån.

Barnbyn ja, den är på gång och jag har ENORMT GODA nyheter när det gäller ekonomin. Vi har saknat en stor summa pengar för att kunna slutföra detta projekt . Det har verkligen varit ett ”trons projekt”. Förra veckan, vår sista i Sverige, fick vi besked från Biltema att de ställer upp med 3,3 miljoner kronor till så nu är Barnbyn byggnadsmässigt  i hamn. Tack gode Gud och tack Biltema samt andra aktörer som gjort detta möjligt.

 Nu är det bara resten kvar typ inredning, möbler, lekpark. Vi går en oerhört spännande höst till mötes och mer nyheter kommer framöver.

PS. En del av mina vänner tror att jag är överhopad av mail jämnt. Tyvärr är det inte så. Så om du vill skriva en rad så blir jag jätteglad.

Citat av den bengaliske poeten, sångförfattaren och Nobelpristagaren Rabindranath Tagore

“Faith is the bird that feels the light and sings when the dawn is still dark”