Tropiska stormen ”Sengdon” drabbar Filippinerna

Ännu en gång har Filippinerna drabbats av en naturkatastrof och det precis innan JUL.

 Igår lördag strömmade enorma vatten massor utför bergen och kullarna ner i dalarna på norra delen av ön Mindanao. Svårast drabbat är Iligan och Cagayan de Oro. Detta är platser i landet som sällan upplever stormar pga sitt någorlunda skyddade läge. Nu kom katastrofen som en chock för både invånare och myndigheter.  Dessutom hände det på natten då de drabbade låg och sov.

Störtfloderna och medföljande jordskred begravde ett stort område med många omkomna.

Idag söndag när jag skriver detta har jag sett på de lokala TV-nyheterna att man hittat 372 döda och 274 saknas.  Dessa siffror är bara preliminära och kan alltså stiga till många fler.

 Jag satt och tittade på hur familjer med små barn i famnen vadade i brunt vatten upp till bröstet, de flesta bar ägodelar man ville  rädda, en del bar på sina husdjur, hundar och getter. I en sådan här katastrof får folk börja från noll igen och bygga upp sina liv. Hur orkar de, tänker jag.

Och någon som helst jul kommer det inte att bli för dem.

Myndigheterna går in med all hjälp som går att ge. Militär fordon och hjälparbetare arbetar natt och dag och gör ett fantastiskt jobb. I detta drabbade land är man beredd på att rycka in på kort varsel.

Skickar med ett par bilder från dagens "Philippine Inquirer"



Två mödrar begråter sina döda barn



Det finns ett liv efter invigningen...

Ja, livet på Barnmissionen och hemma hos oss rullar vidare efter allt ståhej omkring invigningen av Hills of Grace.

Men innan vi går in på det måste jag lägga ut ett foto från vårt besök i affären där vi köpte det blå tyget till draperierna som skulle upp på podiet i vårt nya center. Thord klättrade över meter-höga tygbalar, lyfte på rullarna och letade efter det vi ville ha...och fann det....sen syddes det upp på Skills Training i Molfrid.

Nu börjar alla julfesterna

Under veckan som gått började den rad av julfester, närmare bestämt 22 stycken, som missionen har för de olika programmen. Först ut var ULE, som är ett spar och låneprogram för kvinnor med små inkomst- möjligheter. Festen bestod i torsdags av tal, danser, tävlingar, lotteri och mat. Alla deltar med liv och lust i allt som händer och ibland avundas jag dessa härliga människor deras uppenbara livsglädje. Vi västerlänningar är egentligen ganska tråkiga och gråa och allvarliga. Vi är så rädda att göra bort oss, vi har för allt i världen en image att uppehålla, åtminstone den generation jag tillhör. Icke så här på Philippinerna- man satsar allt och lyckas eller misslyckas och det är lika roligt ändå.

I lördags hade sponsor eleverna (284 st.) på Molfrid i Payatas sin julfest, och som det festades med besök av en enorm maskot och härliga uppträdande av barnen.

Hills of Grace är ett paradis för barnen från Undernäringskliniken.

Igår var det tredje advent. Vi tände det tredje ljuset även här i Manila.

Igår, söndagem. störtade ett litet plan med sina två passagerare rakt ner i en kåkstad i Paranaque, nära Manilas flyplats. 14 människor omkom i olyckan. Så tragiskt!! Ingen vet ännu hur det hände och varför.

Det störtade nära en skolbyggnad och hade det varit en vanlig skoldag hade det blivit många fler offer.

Invigningen på Hills of Grace blev så bra.

Så är den stora dagen över. Igår invigdes Hills of Grace, vårt nya ” Ministry Center”. Natten innan sov vi dåligt både Thord och jag. Det är så mycket som kan hända in i det sista, saker man inte råder över eller saker man kommer på för sent för att åtgärda. Hjärtat slog extra slag åtminstone på mig under fredagen. När vi körde hem sent den kvällen var vi så trötta så vi satt tysta i bilen hela vägen hem. Ett problem vi satt och funderade på var att vägverket just den dagen hade brutit upp halva vägbanan på två ställen nära vår nya byggnad. Det var alltså bara en körbana och med den trafik det är överallt i denna megastad så kunde vi bara spekulera dystert över hur det skulle bli dagen därpå med alla våra gäster som skulle åka just den vägen och helst vara på plats kl 10.

Det regnade ordentligt under fredags eftermiddagen men det var faktiskt välkommet för då lade sig mycket damm som hänger i luften denna årstiden.

Lördagen grydde med underbart vackert väder, sol och VÄRME förstås.  När vi kom körandes till ”vägproblemet” satt vi en lång stund i kö, sen vände vi och körde en mycket längre men dock framkomlig väg. Alla gäster hade såklart samma problem men kom så småningom fram till destinationen. Ca 1 timme försenade kom vi igång. Men efter det gick allting perfekt och programmet kunde genomföras precis som planerat. OCH DET BLEV SÅ BRA !!! Det lilla musikbandet med sponsor-elever började spela på sina xylofoner och trummor, byggnads-kontraktor Mr Domingo överlämnade en symbolisk nyckel till huset, bandet klipptes och gästerna strömmade in i byggnaden för en rundvisning innan vi samlades på tredje våningen.

Vi har väldigt duktiga medarbetare i organisationen som skötte allt med inbjudningarna, programmet , dekoren och cateringfirman som kom med lunchen. Vi var sammanlagt ca 150 personer inklusive all staff på Barnmissionen. Svenska gäster var Lennart Pedersen, styrelseledamot både här och i Sverige samt Jonas Rydberg, Biltema representant. Biltema är ju huvudsponsor för hela projektet och har skänkt flera miljoner kronor.

På gästlistan fanns vice guvernören i Rizal provinsen, vice borgmästaren i Rodriguez, polis chefen, ansvariga för det lokala socialdepartementet, läkare och hälsoarbetare, en hel grupp från Meralco, elbolaget som kopplat elen åt oss samt ledare för andra hjälporganisationer.

Vi är så tacksamma till Gud och människor för möjligheten framöver att få arbeta i just detta område. Här finns  stora behov på alla nivåer pga av en enorm utflyttning hit från kåkstäder inne i Manila och här vill vi som organisation  vara ett komplement till vad de lokala myndigheterna själva gör.

Det är söndag när jag skriver detta och hela dagen har regnet strömmat ner, oavbrutet. Så bra att det var sol igår.



Barn orkestern spelade innan programmet började




Thord inlednings talade




En grupp skolbarn från Shining Light Learning Center dansade




Lärare från SLC framförde en kulturell dans från Mindanao




Hongkong baserade Jonas Rydberg från Biltema



Barnmissionens egen kör sjöng flera sånger



Lennart Pedersen och styrelsemedlem Chonabelle Domingo.



Grupp foto med Meralcos folk som gav oss el så fort.!!





Jag är klädd i en filippinsk klänning med bolero och kände mig faktiskt elegant



Advent, snart invigning och 2 små killingar

På Filippinerna firas inte  Advent. Vi i Skandinavien är nog ganska ensamma om den fina traditionen.  

Första Advent är väntan på Kristus, Gå Sion din Konung att möta och Hosianna Davids Son.

Hemma hos Thord och mig firade vi igår med att äta frukost, lussekatter och  pepparkakor och titta på en härlig julkonsert med Bill Gaither. Sen blev det en tur ner till gudstjänsten i Light of Christ Church och sist en sväng till vårt närmaste köpcenter. När man går runt på dessa ” Malls” är de dekorerade så de ser ut som ett sagoland. Bland alla köpglada finns det massor med människor som bara travar  runt och tittar. Det syns på dem att de kommer från mycket enkla omständigheter, de är fattiga och eftersom jag inte tycker om det ordet, det känns som det ligger en nedvärdering i själva ordet, så vill jag hellre kalla dem ” ekonomiskt och socialt utmanade” familjer.

 De bor i sina kåkstäder, kämpar för brödfödan dag för dag, de är ofta mörka i skinnet eftersom de är ute i solen mycket, men ingen är trasig eller okammad. De vandrar fram och tillbaka i gångarna med sina rader av barn och bara tittar. Man blir ibland helt deprimerad när man ser den enorma klyftan mellan rika och fattiga...där kom ordet igen...Det är så orättvist, resurserna verkar finnas men var finns fördelningen, det är en stor politisk fråga som detta lands regering måste ta på allvar.

Den här kvinnan i Payatas har definitivt inte råd att julhandla på Megamall, köpcentrat nedan

 Det är nu 4 år sedan vi var hemma i Sverige en jul och advent hemma har vi inte firat sen vi kom hit 2004. Otroligt vad åren har en förmåga att springa iväg. Aldrig kunde jag tro att vi skulle bli kvar här på Filippinerna så länge. Men tiden har inte kännts lång utan tvärtom meningsfull. Vi har också haft förmånen att under längre eller kortare perioder få ha våra vuxna barn här samt att få tillbringa några veckor varje sommar hemma. Vi har dessutom fått ” nåden” att få vara friska och starka.

På Barnmissionens nya verksamhets centrum Hills of Grace är det febril aktivitet inför invigningen på lördag den 3 December. Gardiner ska upp, det ska städas och göras fint överallt, program ska tryckas, gäst listan ska kollas, Kören övar in sina sånger, festsalen ska dekoreras. Tur att det finns mycket folk som kan rycka in. På torsdag tar vi dit hela personal styrkan på förmiddagen och gör en ” Bayanihan” dag det betyder ” Vi hjälper varandra”.

Förra veckan nedkom de två mamma-getterna som vi köpt och placerat på tomten, med 3 killingar. Två klarade sig och de är så söta där de går runt i det gröna gräset och letar efter sina mammor för att få dia den goda mjölken.  Jag tänkte att det var en fin symbol på vad Missionen vill  att det ska bli i Rodriguez dit vi nu flyttat - början till något nytt, liv och glädje, lyckliga små och positiva vuxna allt under Guds strålande sol.

Flytten klar, en tragisk brand mm

Vi installerar oss.

Nu är vi på plats på Hills of  Grace i Rodriguez. Veckan som gått har varit extremt rörig när folk har flyttat in i sina respektive rum, funderat igenom var skrivbordet ska stå, packat upp pärmar och papper, letat efter saker som man glömt var man lagt, hittat ställen ute på gatan att köpa sin lunch på. Och det har varit en varm vecka med mycket sol så allt man gjort har varit med svetten rinnande. Men personalen verkar ha tagit det bra med ett smile på läpparna. Vi har en bit kvar tills allt kommer på plats och nu är det dessutom  invigningen som pockar på uppmärksamheten. Så ingen behöver  vara arbetslös  precis.

Medan allt detta pågår fortsätter de vanliga programmen i Missionen. Skolorna förbereder sig för skolavslutningar och julfester, barnmötes-teamen planerar julklappar till de ca 800 barnen , mamma-barnkliniken tar emot patienter med olika behov och yrkesskolans elever fortsätter med sina olika kurser i förhoppningen om att landa ett jobb framöver.

Nya centrat



Huset från baksidan



Innergården

Ännu en brand i Manila

På söndagsnatten brann det igen i ett slumområde i megastaden Manila. Det drabbade ett område där Missionens barnmötesteam har KBC, Kiddy Bible Class,  sen 2 månader tillbaka. Många gånger vid dessa bränder hinner innevånarna ut och överlever. Inte så denna gången. 8 personer, 4 vuxna och 4 barn dog i lågorna. Ett av barnen hade gått regelbundet på våra KBC. Det är så tragiskt. Det är alltid de som redan är fattiga och nästan inget har, som drabbas. De förlorar livet, skjulet som är deras hem och sina få ägodelar. Vi kommer att skicka dit ett av våra team för att stötta barnen i deras trauma.

Så här såg det ut efter en brand nära Letobyggnaden i våras.

Ett farligt jobb

Att vara president på Filippinerna är förenat med uppenbar fara. Diktatorn Ferdinand Marcos blev avsatt, Cory Aquino utsattes för 7 kupp och mord- försök, Josef Estrada satt i husarrest i 5 år anklagad för korruption och nu är förra  presidenten Gloria Arroyo arresterad pga valfusk i både 2004 och 2007 års val. Av de senaste 5 presidenterna är det bara president Ramos som klarade sig helskinnad.

Oroligheter på Mindanao

Situationen är mycket infekterad mellan regeringstrupper och muslim guerillan. Tusentals civila har måst fly från sina hem för att inte hamna mitt i eldstriderna. Dessutom har kommunist guerillan vaknat till liv och kräver att staten tar hänsyn till deras ideologier.

 Filippinerna är ett väldigt speciellt land med sina 7100 öar, sina 100 etniska grupper med lika många språk, sina olika religioner och sin växlande topografi.

Att hålla samman detta land politiskt och kulturellt är inte enkelt. Själva är folk noga med att påpeka, vi är alla PINOYS, ett smeknamn för filippinare och man är stolt över sitt land.

Så var det dax och Manny vinner igen

Idag måndag den 14 november flyttar vi in på Hills på Grace. Det känns nästan overkligt. Det första spadtaget togs den 17 febr. Sen har det bara rullat på.

 Att flytta från Leto Christian Center är inte helt smärtfritt. Det har varit Missionens center sedan över 25 år och allt känns så bekant och inbott och vant. Speciellt den personal som varit många år i tjänst tror jag känner ett visst vemod.

Men nu är det ingen återvändo och det nya centrat kommer att bli en underbart fräsch och fin arbetsplats. Det är ca 30 personer som är involverade i flytten.

 De just nu 10 barnen  på Malward, undernäringskliniken är hemma hos oss i ett par dar medan man möblerar rummen för dem. De kommer att få en härlig miljö att vistas i på Hills of Grace , där de kan vara utomhus en hel del.

Mycket snart kommer familjehusen för Barnbyn att börja byggas, något försenade pga en del byråkratiska förvecklingar. Allt markarbete är klart så det är bara att sätta igång.

Den 3 december blir det högtidlig invigning av vårt nya verksamhets center. Inbjudningar har gått ut till lokala myndigheter, andra hjälporganisationer, styrelsemedlemmar i Sverige och här, och såklart hela Childrens Mission-familjen. Vi har som motto: Gud är trofast.

 Vår största donation till tomt och byggnader har kommit från svenska Biltema. Dessutom har insamlingar gjorts vid Bo Wallenbergs konsert turné förra julen, stora bidrag har kommit från SBM i Norge, svenska Fonera, Göran Grosskopf och många andra. Ett stort och varmt TACK till alla som på ett eller annat sätt bidragit till förverkligandet av visionen.

!!! To God be the Glory !!!

Vi tar oss en promenad i "parken " Hills of Grace. Foton från nya centrat kommer i nästa blogg.

Manny boxas igen

När Manny Pacquiao, Filippinarnas boxarhjälte har en match är det nästan tomt på gatorna. Igår,  söndag var det dags igen för honom att möta mexikanaren Juan Marques i Las Vegas och Manny vann med nöd och näppe på poäng. Jag avskyr boxning så det enda positiva är alltså att man slipper all trafik. Det sägs också att kriminaliteten sjunker under de timmar matchen varar och det är ju inte heller fel.....



Ingen har kunnat undvika att veta om matchen



Den annars enormt trafikerade Ortigas Avenue låg öde igår när vi körde hem efter gudstjänsten på Leto

Två stora män har gått ur tiden

Leif Tomren grundade möbelfabriken Leto möbler i Norge. Han kom i kontakt med Sigvard Wallenberg i mitten av 80-talet och 1986 donerade han pengarna till bygget av Leto Christian Center i Manila. Den 22 Oktober fick han hembud.

Vi hade förmånen att få träffa honom för första gången i somras i hans hem. Det blev en otroligt fin eftermiddag tillsammans med en man som älskat Gud och delat med sig av sina materiella välsignelser under hela sin levnad. Han stödde hjälpprojekt i flera länder förutom Fillipinerna med en öppen och generös hand och vi kommer att minnas honom med varm och stor tacksamhet.

Fotot nedan är taget ifrån en jubileumsbok som gavs ut när Leto Möbler fyllde 50 år. Här lämnar Leif Tomren över företagets roder till sina båda söner.

I veckan fick vi beskedet att vår ordförande i den filippinska styrelsen

 Mr Narciso Padilla helt hastigt  lämnat jordelivet. Han var med och ledde styrelsen härute i ca 25 år. Alltid lika vis, alltid lika lugn, alltid med en glimt i ögat, alltid positiv med en djupt förankrad tro på att Gud håller allt i  sin hand. Vi kommer att sakna honom enormt ibland oss, tomrummet känns just nu stort.

Här går Mr Padilla runt på Hills of Grace tillsammans med en av ingenjörerna

Vi tänker på familjerna till dessa två så starka personligheter som satt spår hos så många människor. Familjerna har fått dela dessa män med alla de hjälpte.

Frid över deras minne.

 Mr Padillas byggföretag Prescon byggde Leto och Mr Tomren betalade huvud delen. Märkligt att båda dessa härliga personligheter fick flytt order just när vi lämnar Leto byggnaden för att arbeta vidare i det nya området Rodriguez. Deras uppdrag härnere var tydligen färdigt men vi hade så gärna velat ha dem en längre tid ibland oss.

Filippinsk allhelgona helg och Vårt nya Center

Allhelgonahelg på Filippinerna

Allhelgonahelgen är STOR på Filippinerna. Den firas med att alla människor går till sina käras gravar. Detta i sin tur betyder en otrolig utvandring från städerna ut till provinserna där folk kommer ifrån. Det är 4 dagars ledighet i samband med helgen och folk reser med bussar, båtar och bilar.Man räknar med att flera miljoner lämnar Manila. När man kommer till begravningsplatsen har man mängder med mat med sig, man sjunger och skrattar och berättar historier för varandra, så det är egentligen en ganska munter tillställning. Döden betraktas som en del av livet, vilket den ju är. När någon dör har man likvaka i upp till en vecka. Under vakan lämnas aldrig stoftet ensamt, hela tiden sitter någon familjemedlem eller vän där. För de fattiga är ett dödsfall en ekonomisk katastrof. Den lägsta kostnaden för en begravning är 6000 pesos, ca 1000 sv kr. Det är ofta en månadslön för dem. Under likvakan ska alla sörjande förses med mat och eventuellt bostad ifall man är ditresande.. Ofta ser man folk stå vid vägkanten med en skylt ” Buloy para sa patay” och tigga pengar. Myndigheterna har en speciell kassa så att de kan hjälpa de fattiga.

Efter den långa likvakan går man i  procession till begravningsplatsen. Ofta har man vita ballonger med sig. Kistan med den döde skjuts in i en cementlåda på begravningsplatsen och försluts. Dessa cementlådor byggs på höjden så det ser ut som en vägg utifrån. Svårt att förklara- måste ses.

Cementlådan får man behålla i 5 år sen töms den på benen om man inte betalar för en ny 5-års period.



Jason och hans lillebror på Malward



Jason med sina  föräldrar i Baseco

Jasons pappa mördades av en granne när de spelade kort och var berusade. Här ligger han på likvaka utanför familjens skjul i Baseco

För mig är Allhelgona-helgen dagar då jag tänker på älskade föräldrar och enda syster som gått före. Saknar er !!!

Updatering på Hills of Grace

Det nya verksamhets centrat är nu färdigt, nycklarna överlämnas av byggmästaren under veckan som kommer. Otroligt men sant. Praise the Lord !!

Vi börjar flytta in på onsdag och flytten kommer att ta ett par veckor eftersom vi tar lite i taget. Sist flyttar Undernäringskliniken och jag får nästan tuppskinn av glädje när jag tänker på hur bra det blir för barnen att komma till ” parken” Hills of Grace.



Vy inifrån parken




Ingång till kontors delen



Personligt

Vi har haft glädjen att ha besök av Thords systerdotter Anne med familj samt syster Maud ett par veckor. Det har varit roligt att få visa dem runt på de olika aktiviterna som Childrens Mission bedriver. 

Loppis, Andrea kommer hem och besök på MYRC

Loppis i kyrkan

 I fredags var det full fart i kyrksalen på Leto Center. Det var ordnat ett Loppis för att kvinnorna i sparprogrammet ULE ( Unite Learn and Empower) skulle få sälja sina alster. Andra i missionen som hade saker hemma som de ville bli av med, fick en chans att haka på och det hela  blev en glad och ljudlig tillställning. I högtalarna dånade det ut julmusik hela dagen, folk kom och gick från kvarteren runt vårt center och det såldes många objekt. Jag hade bakat svenska vetebullar och muffins som jag skänkte så vinsten kunde gå till missionen. Det hela var ett initiativ av den personal som jobbar med ULE.

Här bor många av ULE medlemmarna

Det finns idag 730 medlemmar i programmet, alla kvinnor. Man samlas en gång i veckan i grupper och samtalar om ämnen som är relevanta både för vardagslivet och för en framtida business. När man samlas sparar man en liten slant och så småningom får man låna motsvarande summa och kan sålunda öka sin kapacitet till verksamhet. Det kan vara att tillverka smycken, köpa och sälja fisk eller ris, ha en liten minibutik, s.k. sari-sari shop, köpa säckar med kol och sälja i mindre förpackning osv.

Lilla Andrea fick komma hem igår.

Den 16 februari kom Andrea till Malward, Barnmissionens undernäringsklinik. Mamman sa att hon var 2 år vilket visade sig vara helt fel. Hon är nämligen minst 4.  Andrea var sjuk, mager och väldigt svag när hon kom. Mamman hade sökt hjälp vid flera tillfällen på den statliga kliniken innan hon så småningom fick höra om Missionens mamma-barn center i Erap City. Det konstaterades att Andrea hade barn-tuberkulos, s.k. primary complex och det hade hon fått av sin mamma som inte visste om att det var hon som hade smittat sitt eget barn. Efter några månader på Malward var Andrea återställd och frisk men mamman vägrade börja ta TBC medecin och så länge hon inte började med det kunde inte Andrea sändas hem och riskera att bli återsmittad. Det är tydligen ett verkligt stigma att bli diagnosticerad med TBC på Filippinerna. Man är rädd för att grannar och släkt ska ta avstånd ifrån en. Det i sin tur är en stor fara eftersom TBC:n sprider sig medan smittade människor inte låter sig behandlas. Till slut övertygades Andreas mamma att ta medecin och IGÅR flyttade Andrea hem igen, lycklig som en liten lärka och strålande som en sol. Vi följer henne med återbesök i hemmet framöver.



Andrea den dagen hon kom i februari



Andrea denna veckan strax innan föräldrarna hämtade henne.

Besök på MYRC , Manila Youth Reception Center

I tisdags var Thord och jag med på den månatliga träffen som Barnmissionen leder i Ungdomsfängelset nere vid hamnen. Där finns hundratals unga mellan 15- 17 år,  mest killar med även en del tjejer. Barnmissionens staff möter ca 50 av dessa regelbundet. En del har begått grova brott andra mindre förseelser. Det var ett speciellt tillfälle denna veckan då de unga fångarna hade övat in drama och sånger som presenterades. Det är med sorg i hjärtat man ser på dessa unga som hamnat så snett i livet. Tjejerna är alla bleka av brist på sol och ljus, killarna är ärrade och tandlösa efter sina gatu-fighter. Måtte något av den kärlek som vi kan förmedla gro och bära frukt i framtiden. Letokyrkans ungdomar var med och gav en fin presentation av evangeliet.



Fängelsegården



Leto kyrkans ungdomar medverkar på fängelset.

Strider i söder

Svåra strider mellan muslim-guerilla och regeringstrupper i Zamboanga på Mindanao har lämnat 33 döda varav 5 civila. För första gången sedan 2008 har militären sänt ut plan och bombat ett område där ca 100 rebeller sägs gömma sig. Tusentals civila har flytt från sina hem.

Mongol Soren hem till Gud

Vi fick ett mycket sorgligt besked denna veckan då vi fick höra att en av evangelisterna som vi träffade i Bangladesh för ett par veckor sedan hastigt dött i en hjärtattack. Tänk gärna på och be för hans familj, fru och två små barn som så oväntat står utan familjeförsörjare.





Vaddå barnsäkerhet och Mina djur

Var det någon som sa något om Barnsäkerhet i trafiken ???

På denna motorcykel åkte det 6 personer, två vuxna och 4 barn...räkna benen.

I denna tricykle åkte en förare och 9 barn om jag inte räknade fel. Hann tyvärr inte ta kort från sidan...

Lite djurbilder från min närmiljö



Våra hundar Sigge och Bobby




En liten colibri i vår trädgård




En vacker fjäril på Hills of Grace




Liten groda klättrar uppför benet på min köksstol