Vita getter och bruna getter var det.

Förra veckan gjorde Thord och jag en ganska intressant resa norrut till en provins som heter Nueva Ecija. Resan var bara på ca 17 mil en väg, men vi satt i bilen i 9 timmar fram och tillbaka. Tålamod är ordet som gäller.

Vårt mål var Nueva Ecija State University där Thord skulle titta på deras ” Small Ruminant Farming” program. Det handlar alltså om getter. Här föder man upp en utländsk get-ras som är mycket större och ger mer mjölk och kött än de lokala getterna. Om man vill starta ett projekt med getter för att hjälpa fattiga familjer på landsbygden i Tacloban området så kan dessa fina djur från Universitetet bli en tillgång framöver.

Förresten imorgon reser Thord och jag ner till Tacloban med flyg. Vi ska vara i området i 3 dagar och för mig ska det bli väldigt intressant eftersom jag inte varit där tidigare. Vi ska besöka en del av de skolor  som byggts upp av Barnmissionen efter tyfonen Yolanda, vi ska även till Scandinavian Village.

Läker tiden alla sår ?

Denna veckan, närmare bestämt imorgon den 28 september, är det 20 år sedan passagerarfärjan Estonia sjönk i Östersjön. Jag glömmer aldrig den morgonen. Vi satt och tittade på TV och såg helikopterbilder på människor som kämpade i det iskalla havet , livbåtar som var överfulla  under det att vågorna  skoningslöst sköljde över människorna som kurade  i dem.

Lite visste vi då hur många familjer som skulle drabbas av sorg vid denna katastrof. 852 människor omkom, varav 501 svenskar, 137 sammanlagt överlevde mirakulöst.

Under sommaren det året hade vi en fin kusinträff på min pappas sida. Även kusinbarnen fick vara med och en av dem var  Ulrika, 20 år. Hon medverkade bl.a. med en fin sång den dagen. Lite anade vi då att hennes liv skulle bli så kort. Hon var med på Estonia tillsammans med sina kamrater från en bibelskola i Jönköping. Mina tankar går till min kusin Per med familj.

Att livet är ovisst har vi upplevt också den gångna veckan genom att en god vän och missionärskollega från Bangladesh, Ingmar Bergström  omkom till följd av en trafikolycka. Vi tänker på familjen med önskan om tröst i sorgen.

Tyfonen Mario över Manila

Tyfonen ”Mario” drog in över Filippinerna inatt och jag låg i sängen och lyssnade till det ändlösa smattrandet av regn på vårt plåttak. Jag tänkte tanken: Vad ska detta bli, det måste sluta nu. Det slutade inte,  utan hela fredagen har det öst ner, himlen är helt igenmulen och vattnet i alla floder bara stiger. Mest av allt Marikina floden. Skolor, kontor och banker har stängt och inne i Manila har man inte kunnat köra bil på många platser, folk vadar i vatten upp till knäna. Staden kan inte ta in så mycket vatten på så kort tid. På 6 timmar kom en halv månads regn. Myndigheterna har evakuerat folk med gummibåtar och Thord läste precis en rapport om att ca 470 000 människor är drabbade på något sätt. Siffran låter högt tilltagen men Manila är ju en stad med ca 16 miljoner innevånare så man vet aldrig.

Thord och jag satte oss i bilen i eftermiddag ock körde ner till Marikina floden som slingrar sig fram i dalen nedanför Hills of Grace. Korten vi tog kan du se nedan.

Mögligt hus, Lägerdags och Språkets Dag

Tillbaka på Barnmissionen i Manila......det känns bra och spännande, med nya utmaningar och nya upplevelser som väntar runt hörnet.

Tillbaka också i värmen och fukten.....DET känns inte så bra. Om Thord och jag hade lidit av mögelallergi hade vi fått sanera hela vårt hus innan vi kunde bo där igen. Allt som kan mögla,  gör det under denna årstid. Speciellt om inte huset varit bebott under en tid. Eftersom vi inte har några allergier så bor vi i det mögliga huset och har satt igång med att diska upp allt i köket, tvätta alla kläder och torka skor, väskor, böcker och tavlor osv.

På Barnmissionen har det hänt mycket i sommar som jag nu får både foton och nyheter från.

LÄGER

Barnmissionen bedriver ett ganska stort arbete med kristen barnverksamhet på olika platser i vårt närområde. Vi tar kontakt med små kyrkor och församlingar och erbjuder dem hjälp med 12 veckors  barnmöten. Då samlas kvarterets barn till 1,5 timmes glad gemenskap, en gång i veckan. Bibelberättelser och sånger varvas med tävlingar och barnen älskar det. Det kan vara upp till 100 barn på en sådan samling. Och teamet som arbetar med detta hinner med upp till sju olika platser på en vecka.

I detta enkla bambu- hus samlas stora och små

Jay Anne undervisar med hjälp av missionens maskot BUKNOY

En del av barnen har möjlighet att komma till Hills of Grace på läger och nu i september var det dags igen för årets händelse för dessa barn.

Alla gillar tävlingar. 

Lägerbarnen delas upp i grupper med en ledare och en egen flagga 

Språkets Dag

På alla  skolor på Filippinerna firas under september månad ”Linggo ng Wika”, det betyder Språkets Dag. Det är den dag då man lyfter fram den filipinska kulturen och alla barn klär sig olika nationaldräkter. Man bygger också upp vagnar med kultur föremål och blommor  som barnen får åka i. De flesta dräkterna hyrs till en ganska billig penning. Hela familjen kommer till skolan och man beundrar varandras barn. Allting andas: I am so happy to be a Filipino.

Små förskolebarn i filippinska kläder.

En skolpojke framför en dekorerad vagn

Snart slut på sommaren och storyn om Jemuel, 11 år

Det känns som om det vore bloggdags !!!

Lägg till bildtext

Fulltofta naturpark

Våra dagar i Sverige går sakta mot sin avslutning,  om ca en vecka bär det av igen till Manila. Dagarna i fädernelandet har bjudit på kontakter med familj, släkt och vänner. Vi har njutit av härliga dagar med promenader i bokskogen i Mittskåne, det har blivit flanering i Västra Hamnen i Malmö som blivit ett charmigt stråk där gamla, unga, barn och hundar samsas om trädäcken som vetter mot Köpenhamn.

Västra Hamnen i kvällsljus

Mörkret sänker sig över Malmö stad

 Vi har också upplevt ett översvämmat Malmö i söndags, vilket på Filippinerna är en ganska vanlig företeelse men HÄR ??? nej det kunde man inte tro att det kunde bli så våldsamt. Äldsta sonens källare hade ca 40 cm vatten så det blev till att röja och slänga. Kanske nyttigt i och för sig. Någon har sagt att har man inte behövt en sak på 2-3 år så kan man troligen vara utan den. En sanning med modifikation.

I detta blogg inlägg delar jag med mig av en artikel som jag skrev till en tidning men som inte blev publicerad. Här kommer den istället.

JEMUEL

”Det brinner i vårt slumområde !!!! Skynda er, rädda er!! ” Ropen från människorna som bodde i San Roque gick från hus till hus. ” Ta med er vad ni kan bära, men skynda er för nu sprider sig elden.” Ingen vet hur elden började  men någon kan ha lämnat ett tänt stearin ljus eller så har man haft en oisolerad elledning och plötsligt är katastrofen där. Folk tar sina barn och springer genom de smala gränderna för att hinna ut och rädda sig. De flesta hinner ut men inte alla. Men alla har förlorat det lilla man hade i sitt skjul.

Detta  scenario blev familjen Vasquez verklighet  2009. Efter branden flyttades familjen ut till San Isidro, ett s.k. ”relocation area” där myndigheterna byggt tusentals små radhus på 25 kvadratmeter åt delvis tvångsförflyttade familjer.  Det ser i mina ögon ut som ett stort getto.

Familjen Vasquez har under årens lopp utökats och idag består den av 10 barn under 17 år. I det minimala huset bor det 12 personer: föräldrarna,  dottern Eliza, 17 år, änka med sin baby,  Mark, Joemer, Jemuel, Gabriel, Jasper, Jasmine och Jessabel. Ett av syskonen blev tidigt bortadopterat till ett barnlöst par.

Ingen av föräldrarna har något fast arbete. Pappan är dagarbetare på husbyggen, när det finns något sådant. Mamman säljer lotter. Familjen lever långt under existensminimum där barnen får högst 2 mål mat om dagen. Om barnen vill ha frukost också, får de ut och samla skräp som de sedan säljer och köper bröd.

 Fyra av syskonen Vasquez kommer regelbundet till Barnmissionens ”Drop in Center” som öppnade sina portar i februari iår. Där får de leka, spela spel, fika, läsa läxor, titta på film eller bara vara. Mamma Johanna känner sig trygg när hon vet att barnen är där. Under maj månad fick Jemuel, 11 år vara med på ett 3-dagars läger på Hills of Grace. Han trodde nog han hamnat i himlen: så mycket mat han bara orkade äta, lekar och tävlingar med nya kompisar och  när alla de 70 lägerdeltagarna åkte till en stor badbassäng och fick härja i vattnet i flera timmar var det nog ingen som var gladare än Jemuel. Han strålade som en sol hela tiden, han hade aldrig haft så roligt i hela sitt 11-åriga liv.

När du är med och stöttar Barnmissionen är det just sådana barn som Jemuel som du ger ett gladare och bättre liv. 

Barnmissionens Annabelle hälsar på hos familjen 

Här bor 12 personer

Jemuel är en glad liten kille

Jemuel med sina tre syskon på Drop in Centrat.