Vatten och bröd, en hjälp i nöd

Fredagen den 19 april hände en svår olycka vid soptippen Sitio Pintor i Rodriguez Municipality där Barnmissionen har sitt nya Center. En stor del av soporna lossnade från sitt underlag och begravde flera människor som arbetade i området. Ingen vet riktigt hur många, men siffran 16 personer som omkommit har nämnts. Myndigheterna har tillfälligt stängt tippen och de hundratals familjerna som arbetar med sopsortering har just nu inga job och inga pengar. Barnmissionen tog ett snabbt beslut förra veckan att bistå med dricksvatten och brödbullar.

Varje dag delades 1000 brödbullar ut och och dessa bakades i vårt lilla bageri på Hills of Grace.



Belgas och Rolyn bakar ut den enorma degen





De färdiga bullarna packas i lådor



Varje familj får 10 bullar





Familjerna kommer med sina plastdunkar som fylls på från en stor vattenbil



Utan vatten inget liv

Tragisk vecka men glada barn på läger.

·       Den senaste veckan har fullständigt flödat över av tragedier på olika håll i världen. Hur kan så mycket hemskt hända på så kort tid. Bombning i Boston, jordbävning i Kina, massor med döda i Syrien-krisen, terroristdåd i Pakistan och Libyen och idag en fruktansvärd händelse i Dhaka, Bangladesh med ett 8-våningars hus som rasade som ett korthus med ett hitintills okänt antal döda och skadade. Dessutom har vi haft en alldeles egen tragedi ute i Rodriguez Municipality där Barnmissionen jobbar sen drygt ett år tillbaka. Om du läste min förra blogg så handlade den om en stor soptipp, Sitio Pintor där det jobbar hundratals familjer med sopsortering. I fredags utlöstes ett ”sop-skred” av hitintills okänd anledning och flera ton sopor åkte iväg nerför en backe. Flera personer blev begravda och först idag hittades en av dessa.  Igår skickades personal från Barnmissionen dit för att se vad vi kan göra för att hjälpa till. Området är just nu avstängt för sophantering vilket betyder att folket där inte får jobba och då har man inga pengar till vatten och mat. Vi kommer att förse dem med dricksvatten och bröd till att börja med.

·       

 

För att balansera allt detta tråkiga ska jag ge en glad nyhet också:

Denna och nästa vecka har vi barnläger på Hills of Grace med  sammanlagt 150 barn. Det var ett härligt liv på gården igår med dessa små killar och tjejer springandes i gräset och sittandes i skuggan med sin mattallrik. Lek och allvar blandas, tävlingar och undervisning från Bibeln varvas under de 3 dagarna som lägret varar och imorgon åker man till en swimmingpool i närheten och badar.

Livet vid en tipp och valtider

Följande text skrev jag till en publikation som aldrig blev av, här kommer den på bloggen istället:

      Flugor surrar överallt, en omisskänlig lukt av sopor sticker mig i näsan, solen lyser från en varm och molnfri himmel och gör så att svetten rinner. Dundrande enbart 2 meter ifrån där jag sitter kommer  sopbil efter sopbil, en del är fulla av sorterade sopor andra kommer tomma efter att ha öst av sin last i den stora kratern där en myllrande skara män och kvinnor jobbar timme efter timme.

Jag befinner mig vid soptippen i Rodriguez Municipality.

Jag sitter ner med mamma Gina för att samtala om hennes barn och hur det är att leva i denna miljö. Allteftersom hon berättar klarnar bilden av livet vid tippen. Man arbetar i 3 skift dygnet om. Flera hundra personer i varje skift. Man samlar återvinningsbara objekt som plastpåsar, pet flaskor, aluminiumburkar, järnskrot, glödlampor osv.... Dessa samlas i säckar som sen säljs till uppköpare i området och så är den dagens inkomster räddade, inkomster på mellan 25-35 kronor.

Gina har fyra egna barn, alla pojkar, mellan 10 och 15 år. Dessutom har hon tagit en liten adoptiv flicka som är två år. Ginas släkt äger lite mark nära tippen och har bott där i flera generationer. Alla hennes elva syskon med sina familjer arbetar på soptippen. Gina berättar att det finns ingen tillgång överhuvudtaget till hälsovård för de ca 3000 människorna. Mödrarna föder sina barn i hemmen, läs ”skjulen” som de bor i, detta med hjälp av traditionella barnmorskor, utan formell utbildning. Barnen kan inte börja skolan förrän de är 10 år gamla för inte förrän då får de åka uppe på sopbilarna till dalen där skolan ligger.

Gina berättar med engagemang om livet i byn: vatten måste köpas från dalen och detta är ett av deras stora problem. Det finns givetvis inga sanitära anläggningar utan  behoven görs bland buskarna där det passar. Man behöver inte förirra sig så långt bort för att förvissa sig om att så är fallet.

Mitt i denna miljö strävar Gina för att ge sina barn det bästa hon kan. Hon har startat en liten butik och hennes man sopsorterar. En dag hittade han ett smycke på tippen som kan kunde sälja, detta hjälpte till att komma igång med affären.

Ginas önskan är att hennes barn ska komma ifrån tippen och kunna leva ett bättre liv än hon själv.

Barnmissionen på Filippinerna är just nu engagerad i ett arbete att nå de undernärda barnen. Mammorna inbjuds till kurser i barnavård, kostlära och familjeplanering. Vi kan inte ändra allt för alla men vi kan lätta bördorna för några, dessa som Jesus kallar ” sina minsta”.



Mrs Gina tillsammans med Badeth, ansvarig för hälsoarbetet i Barnmissionen

 

Undervisning pågår

På dessa sopbilder åker barnen till skolan



Badeth samtalar med mammorna

Den 13 maj är det val till kongressen, senaten, guvernörsposter, borgmästare, barangaykaptener  osv. Detta händer vart 3:e år. Valår är farliga tider då det händer att rivaler helt sonika likviderar varandra i striden om en plats  i politikens solsken. Just nu svämmar landet över av all valpropaganda med stora ungdoms- foton på kandidaterna till olika poster uppsatta på stoplar, murar, affärer och stängsel. Det gäller att synas så folk känner igen en, vad man har för valprogram verkar inte vara så noga. Smile !!!

                          Inte ens på Hills of Grace kommer vi  undan valpropagandan

Påsken är över, värmen är här och tänder lagas.

Påsken är över och Manilas utflugna befolkning är tillbaka i staden. Det sägs att minst en miljon människor reser hem till sina provinser under denna helg som är den längsta sammanhängande helgen under året. Folk reste redan på onsdagnatten i påskveckan med båtar, bilar, bussar och flyg. Myndigheterna hade satt in massor med extra poliser för att hålla ordning och reda på folk och vad jag vet gick allt lugnt tillväga.

På långfredagen åkte Thord och jag till en gudstjänst på eftermiddagen och det var nästan folktomt på gatorna, en märklig känsla. De enorma varuhusen som annars är öppna hela året var stängda. De enda som verkade vara ute var folket i de katolska processionerna med sina ” Floaters”. Det är sinnrikt dekorerade vagnar som visar olika delar av Påskens budskap. De dras av människor och följs av de hängivna.

 

Värmen som råder här hos oss  vet jag knappt om jag vågar skriva om till er som fortfarande fryser i kalla Norden och bara längtar efter fina sommardagar. Men när termometern stiger obarmhärtigt till 35 grader och mer önskar jag att jag var någon annanstans. Förvånansvärt nog så klagar våra filippinska vänner också högt och ljudligt över hettan, de suckar och viftar med sina solfjädrar och går med paraply utomhus mot solen. Man skulle kunna tänka att de är vana vid detta klimat sen barnsben.

Några saker är i alla fall bra denna årstiden. Man köper saftig och söt mango till ett billigt pris och eldsträden med sin röda fägring blommar för fullt.

 

Den vackra Filippinska flaggan vajar sakta i värmen

The Fire Tree, Eldsträdet blommar just nu i all sin prakt

Denna veckan har den mobila tandkliniken varit ute på uppdrag. Tandläkare Mae tog hand om en massa skolungdomar i Payatas och både drog ut tänder och lagade. Tandstatus i detta land är en sorglig historia. Undervisnings departementet säger att den främsta orsaken till att barn är borta från skolan är tandvärk. Det säger en hel del. Vi har kollat förkolebarnen i våra skolor och det visade sig att 95 % av dem har karies, dvs hål i tänderna. Så ....massor att göra på det området.