The amazing Papaya och en busig labradorvalp

The amazing Papaya

Ett helt uppslag om Papaya frukten, vad sägs om det? Jag hittar artikeln i en Hälsotidning som ges ut 6 gånger om året här på Filippinerna. Där blir jag upplyst om att detta träd, Carica papaya, egentligen inte är något träd alls utan en Ört.  Man tror att den urspungligen kom från Mexico och nu växer den i alla tropiska klimat så och på Filippinerna. Plantan ser ut som ett träd med en enda stock och de stora löven växer brett ut direkt från denna stock. Den gröna frukten bli gul eller orange när den mognar.  Den är rik på C-vitamin, vitamin A, B complex och K, folsyra, järn och calcium. Den innehåller ett enzym som heter papain som är antiinflammatoriskt. Här används den omogna papayan som sårförband och på brännskador. Vi har 5 sådana” träd” i vår trädgård så vi bör ju kunna hålla oss friska om det bara hänger på ”Carica papaya”.

                                      Ett av våra Papaya-"träd"

Lite nyheter från tidningarna Daily Enquirer och Manila Bulletin

-Den 14 februari, på Alla Hjärtans Dag ordnade de lokala myndigheterna i en stadsdel av Manila ett massbröllop. Glorietta Park var fylld till bristningsgränsen då 2000 par vigdes.

            -Borgmästaren i stadsdelen Muntinlupa har bestämt att plastpåsar inte får användas längre som förpackningsmaterial. Under den stora översvämnings-katastrofen 2009 i Manila var alla avloppsrör i staden  igensatta av plastpåsar vilket gjorde katastrofen mycket värre.

  (På tal om Muntinlupa så är det i den stadsdelen som det enorma Bilibid fängelset ligger med sina tusentals fångar. Thord var där i lördags tillsammans med Mikael Joumé, på besök från Sverige och hälsade på Tom Dalby, en dansk som sitter inne på 9 år varav han avtjänat 2 hitintills. Vi försöker titta till honom en gång i månaden men nu var det nästan två så han var mycket glad. Han är så tacksam för matkassarna vi har med oss och denna gången var det hembakat grovt bröd med. I julas delade vi ut en liten kristen skrift på fängelset, nu ville Tom ha fler och det ska han gärna få.)

            -För första gången i detta lands historia har en lever transplantation utförts på ett litet barn. En 3-årig  flicka, Catherine Buenaventura fick en del av sin unga morbrors lever. Operationen varade i 19 timmar och lyckades väl. Grattis till ett duktigt läkarteam från det nyligen öppnade” Center for Liver Disease Management” i Medical City.

 Nyheter från Barnmissionen

Nu händer allting väldigt fort ute på Hills of Grace i Rodriguez. Det pågår markarbeten på flera platser på tomten och ras-skydd byggs med stora stenar. Bottenplattorna för de stora järnbalkarna gjöts i torsdags exakt ett år efter att vi köpte tomten. Massor med byggarbetare springer runt som myror i en myrstack.  De bär, sågar, gräver, bankar på järnstänger, kör lastbilar, gjuter cement, allt under kontrollant Ingeniör Ayos vakande öga. Allt måste göras på rätt sätt och bygget ska bli extra jordbävnings-säkrat .

 

På tal om jordbävning så satt jag helt chockad igårkväll framför TV:n och tittade på människorna som flydde i full panik i Christ Church på Nya Zeeland efter jordbävningen. Det är rent surrealistiskt att se hur byggnader bara faller ihop som korthus.  Måtte måtte det aldrig hända här i Manila med sina miljoner innevånare och 30 vånings höghus. 

Hundkapitlet.

ETT sätt att kategorisera människor är som ” Hundmänniskor” eller

” Icke hundmänniskor”. Båda grupperna har svårt för att förstå den andres känslor och synpunkter när det gäller denna ” Människans Bästa Vän”. Om jag säger så här att Thord och jag har mer än en hund så förstår ni vilken grupp vi tillhör. Sigge är en labrador valp som är smått tossig - biter på allt, drar i elsladdar, jagar guldfiskarna i fiskpölen och är helt matgalen men han växer till sig och blir vis så småningom, det vet vi. Det gäller bara att ha lite tålamod.

Sigge 6 veckor

 

 

 

 

Sigge, 12 veckor får ett välbehövligt bad.

Det är ca en vecka sen jag skrev förra bloggen. Tror att det blir lagom med en uppdatering veckovis. Om det händer något extra dramatiskt däremellan så kan det bli fler.

  

Och månen lyste....

Jag stod vid fönstret och tittade ut över de mörka risfälten, lyssnade till tropikernas nattljud och lyfte blicken upp mot himlen och såg en otroligt klargul måne skina över landskapet. Nog skiner månen starkare här vid dessa breddgrader än hemma i Sverige, tänkte jag. Jag befann mig i onsdags-natt uppe i nordvästra Bangladesh. Hur hade jag hamnat där? 

Thord och jag kände till att Barnmissionens chef Bosse Wallenberg skulle till Bangladesh på en rekognocerings resa nu i februari och plöstligt blev vi inbjudna att dela denna vecka med honom. Wow- a divine surprise!  Så igår måndag den 14 febr. kom vi tillbaka efter en mycket intressant resa. 

Att komma tillbaka till ett land där man har bott  under många år är alltid spännande. Hur ser det ut, vilken utveckling har skett, vad har ändrats och vad är sig likt? För min del är landet i sig förenat med mycket känslor. Vi bodde där i elva år, våra två söner är födda där under minst sagt ovanliga omständigheter, vi var där under landets uppbyggnad till en egen självständig nation, vi levde ett utmanande liv på land och på floder. Våra fyra barn har alla varit små där. Jag skulle kunna skriva en hel bok om allt detta men besparar er från det, åtminstone för tillfället.

Tisdagen den 8 febr. landade vi i Dhaka och möttes av broder Albert, primus motor i både hjälparbetet och den kristna kyrkan. En hel del extra polis styrkor var på plats på flygplatsen, men det var inte till vår ära utan det visade sig att en stor cricket- turnering drar igång helgen som kommer och en del lag var redan på väg in i landet.

Övernattning i Dhaka gjordes på centret där jag under några år hade min tandklinik. Nu är den för länge sedan stängd men den var i funktion i 23 år med olika tandläkare på plats.

Onsdagen var det dags att ta tåget till Dinajpur. Bosse som kom från Sverige var på plats och vi hade en bra resa norrut. När vi kom fram var det redan mörkt och bilresan på ca 1 timme från tågstationen till ”Home of Peace” var en liten mardröm. Man kör mitt på den asfalterade vägen så länge man vågar sen är det den fegaste som väjer. Jag trodde stup i ett att min sista stund var kommen. Thord han bara skrattade och sa: Har du glömt hur det är ??

Barnen på ”Home of Peace”, som är ett skolinternat, kommer från fattiga familjer på landsbygden som inte har en chans att skicka sina barn till en bra skola. Här får de 252 barnen i åldrarna 8-17 år skolgång, mat och kläder, goda värderingar och etiska regler. Det är en ren glädje att se dem i klassrummen och på fritiden. Albert, som är initiativ tagare till skolan säger att här byggs en ny generation som kan leda sitt eget folk i byarna och samhällena de kommer ifrån. Föräldrarna kan oftast inte läsa och skriva, än mindre bevaka sina rättigheter.

Egentligen skulle internatet heta ” Home of Hope”. Hoppet om en bättre framtid ligger inom möjligheternas gräns.

De två dagarna på ”Home of Peace” gick fort med besök i flera byar där läxläsnings skolor pågår. Vi gjorde också  promenader inne på den stora internat-tomten för att titta på hönseriet där flera tusen höns ger flera tusen ägg  varje dag (logiskt eller hur ?). Dessa äts av barnen men de flesta säljs på marknaden. Det finns grönsaksfält, majsfält, mango, oliv och papaya träd, ett gäng fula svarta grisar och några kor. Allt för att försöka få ett självhushåll.

Lördagen den 12:e var det dags att resa tillbaka till Dhaka igen med tåget. Den dagen kändes som om den aldrig skulle ta slut. Tåget var försenat 3 timmar från början. Det var ett 50 år gammalt tåg, slitet och nergånget. Här och var saknades fönster och toan var ett hål i golvet. Men maten som serverades i vår hytt av vitklädda män var god. Förresten har jag glömt att säga att vi åt ris och curry ungefär 3 gånger om dagen hela veckan. Tur att både Thord och jag älskar den maten.

Thord råkade ut för ett riktigt missöde. Han satt med ett finger i fönsterkarmen och halvsov ända tills fönstret som var fäst upptill åkte ner med ett brak och klämde sönder ringfingret längst fram. Vi röntgade det igår när vi kom hem och benet inuti är brutet. Får se vad som kan göras åt det.

Resan fortsatte i det oändliga kändes det som. Med stop vid en massa små smutsiga samhällen. Allt är sig likt på landsbygden, de fattiga fortsätter att vara fattiga, bor i enkla hyddor och äter vad som finns för dagen. Men bengalerna är ett arbetsamt folk. På minsta lilla plätt odlar man, sätter ris, bär ved till matlagningen, hämtar sina getter och kor, tillverkar stänger av torkat kobajs som man sen eldar med och städar sin gård. Timmarna på tåget kröp fram, Thord käkade alvedon, jag läste en bok om en missionär i Amazonas och tänkte: det är tur att Gud inte har kallat mig dit i alla fall. Vi pratade och sov, åt havrekex och drack aloevera dryck.

Äntligen vid 11-tiden på kvällen tutade vi in på en liten station utanför Dhaka. Kom i säng efter tolv på natten. Det blev en lång dag som började redan kl 6 på morgonen.

 Det var roligt att putsa upp min bangla igen och allteftersom dagarna gick blev det bättre och bättre. Amar shonar Bangla ami tomae bhalo bashiiiiiiiii.

Nu är det tagalog som gäller igen så det är bara att växla om i språk- vindlingen i hjärnan, var den nu ligger. Nästa blogg blir nog om en vecka och då är det foton från  Hills of Grace som gäller, tomten utanför Manila där Barnmissionen bygger en Barnby.

 Vart är det nu vi ska, undrar Bosse.

Varsågod, lunchen är serverad.

Vi är alla systrar, vi har alla sorg och glädje, vi delar bekymmren för  barnen som vi burit under våra hjärtan. 

Skolbarn på Home of Peace, klass 3 tror jag det är .

Läxläsnings skola

Födelsedag och annat intressant.

Om någon hade talat om för mig när jag var 20 att jag en dag skulle fylla 65 så hade jag nog inte trott dem. När man var i den åldern så fanns inte såna siffror i ens värld. Jag använder ordet ”siffror”  för det är precis vad det är. Det finns en slogan här på en radio kanal som säger: ”Age is just a number”.  Amen säger jag till det.

Så  ja, jag fyllde 65 i måndags. Thord kom tillbaka från Sverige i tid att fira mig på eftermiddagen. På tisdagen blev det stor fikafest på kontoret, den filippinska Panciten var hemma lagad och jättegod och tårtan var rosa med ljus i. Underbart!

En liten släkting till en av de anställda i missionen, en fyraårig liten tjej, frågade så här. Var Ma’am Birgitta klädd i rosa prinsess klänning på sin födelsedag ? Det hör till saken att vid alla fester här på Filippinerna bestämmer man en färg som ska vara genomgående så  Rosa tårta måste ju betyda Rosa kläder.

Marikina dalen

Veckan som gått har bl.a. inneburit en tur ut till Hills of Grace i Marikina dalen där Missionen bygger ett nytt Center och en Barnby. Just nu ser det förfärligt ut. Tonvis med jord har flyttats från ett ställe nere vid vägen uppför backen för att släta ut på ett annat.  Tomten är ju ganska kuperad och det blir en spännande arkitektur på det hela när det så småningom är färdigt. Man får nästan gåshud när man i andanom ser hur fint det ska bli.

Just nu görs en speciell satsning i ett område som heter San Isidro. Det ligger ca 7 km från tomten. Där gör våra sjuksköterskor hembesök för att se hur barnen mår. Det de ser är inte roligt. Många barn är undernärda, många går inte i skolan och föräldrarna har svårt med jobben.

Vi hoppas att Marikina-dalen ska bli en bättre plats att leva på, genom Barnmissionens arbete där.  

Bön för presidenten

I söndags den 30 januari samlades 15 000 människor i World Trade Center nere vid Manila bukten för att be för President Noynoy Aquino som själv var närvarande. Det var den evangeliska kyrkan Christ Commission Fellowship som tagit initiativ till detta möte. Undrar om det hade gått att få Fredrik Reinfeldt till en sådan gudstjänst ???? 

Följande har jag plockat från vår dagliga tidning.

CNN list of  ” Insane activities for thrill-seekers.”

Driving a motorcycle through Manila´s traffic ranked seventh among the “ daredevil activities” in Asia.

Och vem tror ni kör mc i Manila, min man förstås.