Ris och grönsaker, hårklippning och blodsocker koll

Förra veckan var vi i Baguio några dar där temperaturen låg på 20 plus, det var så pass svalt att koftan åkte på....

Uppe i bergen runt Baguio finns det terrass odlingar med alla möjliga grönsaker och frukter som växer i det tempererade klimatet. Det går lastbilar i skytteltrafik ner tíll Manila natt och dag med allt detta som jorden ger. Dessutom odlas olika sorters ris, vilket terrasserna ursprungligen grävdes ut för. En del av dessa terrasser som skapats av stam-folk är 2000-åriga och räknas bland världsarven.

 

Marknaden i Baguio

Var det någon som trodde att det bara fanns en sorts ris ? Här ser du 14 olika sorter.
Nedan : vägen hem från Baguio

I måndags var det stor aktivitet uppe i Sitio Pintor, tippen i Rodriguez, där det bor hundratals familjer som arbetar som sop-sorterare. Dit kom hela kosmetologi- kursen från Barnmissionens yrkesskola i San Isidro och gav gratis hårklippning åt barnen. Det gav kosmetologi-eleverna nyttig träning och barnen fick nya frisyrer. Alla glada..

 

Vi blev erbjudna av ett  läkemedelsbolag  att deras personal skulle komma till Barnmissionen och gratis kolla blodsockret på folk som behövde det. En hel grupp av den lite äldre generationen hade anmält sitt intresse och kom för provtagningen utan att ha ätit frukost så de kunde ta ett fasteprov. Childrens Mission når ut till både yngre och äldre. Om morfar och farmor mår bra är det bra för barnbarnen, eller ???

 

Tredje lägret och lite husdjur

Så har ännu en vecka ”sprungit” iväg från våra liv. För en del har den kanske sniglat sig iväg och för andra kanske hållit normal takt. Hur det än är med den saken så har den gått i alla fall. Jag befinner mig just nu några dagar uppe i bergen, 25 mil norr om Manila, där det är betydligt svalare än nere på slättlandet. Här kan vi andas ordentligt och t.o.m. frysa lite i den 20-gradiga värmen. Thord och jag försöker ta igen en del uppsamlat skrivjobb långt från störande moment och tryck från dagliga bekymmer.

Jag tar mig också tid att läsa lite böcker och jag har hunnit med en bok om David Livingstone som verkade i Afrika som  missionär, läkare, upptäcktsresande, kartritare och  biolog i mitten på 1800-talet. Det var helt fascinerande. Om du kan så låna en bok om honom på biblioteket.

Vi har haft ännu ett läger, det tredje i ordningen under skollovet på Filippinerna.

Denna gången var lägret för tonåringar från skolprogrammen, ”Sponsorship Program” som stöds av ABC Island. 63 killar och tjejer, 14 till 18 år samlades i 3 dagar. De bodde i tält, hade workshops, seminarier, målartävlingar osv... Det visade sig finnas mycket duktiga konstnärer bland dem. Themat för lägret var

” Pass it on”--- för vidare det du har lärt dig, ge av din tid, din kärlek, din omsorg, din tro, din glädje osv.

 



Duktiga konstnärer på lägret.



Nedan kommer lite bilder från djuren i vårt hus.....

Kackerlackorna är mina svurna fiender



I fiskdammen finns 3 fiskar, Den största jagar alltid de två mindre, varför ska det alltid vara så.



Tuko ödlan är ganska söt men man vill helst inte ha den inomhus för den låter väldigt högt.

PS. Jag kommer inte alltid att påa mina bloggar på FB. För det mesta blir det en blogg i veckan om du vill kolla.

Duktiga elever, Mariel, val, störtregn och olika världar.

Förra måndagen var en högtidsdag för de elever som genomgått  yrkesträning i Molfrid i Payatas. 83 elever fick  certifikat att de tagit examen inom de olika yrkena de valt.  Nu återstår det spännande arbetet att hitta ett jobb. Arbetslösheten är mycket hög på Filippinerna men från tidigare kurser har ca 40 procent landat i ett betalt arbete. Antingen har man startat eget i liten skala, typ hårklippning i hemmet eller så har man kommit in på något företag. Några få har t.o.m fått arbete utomlands inom svetsning.

Roligt är det i alla fall att se glädjen och entusiasmen från eleverna, äldre och yngre.

 

En solskenshistoria var det att möta Mariel Catabay som nu arbetar med en organisation som heter Payatas Poverty Alleviation Foundation. Hon koordinerar så att elever sänds från deras organisation till oss för yrkesträning. Det intressanta är att hon varit sponsrad av Barnmissionen genom ABC Island och fått hjälp till sin skolgång och utbildning i 14 år. Hon är enormt tacksam för den hjälp hon fick när hon växte upp.Hon hade inte varit där hon är idag utan den hjälpen. Tack till generösa sponsorer på Island!!!!

 

Idag är det lokalval 2013 och det är helgdag så att alla som vill och kan ska kunna rösta. Det har varit RELATIVT lugnt under valperioden, jag säger relativt för det är ca 50 personer som fått sätta livet till i valrelaterat våld, men det är 1/3 av siffrorna från förra valet, så det går på rätt håll , känns det som.

Nu har regnen börjat komma, temperaturen sjunker något men fukten stiger. I fredags kväll när vi skulle ta oss  hem efter arbetsdagen körde vi som vanligt på en av huvudgatorna genom Marikina. På ett ställe  var det så djupt vatten efter störtregnen att vi var tvungna att vända. Men sen att hitta en annan väg genom jyttret av smågator och prång och trafik blev en verklig utmaning.

Tack vare GPS i Thords mobiltelefon klarade vi av det, men det tog oss 3 timmar att komma hem. Jag var tacksam att telefonen var laddad....annars hade vi nog snurrat runt i Marikina fortfarande...

Min blogg heter ”Mellan världar” . Den skulle egentligen heta ”Olika Världar”

För att illustrera vad jag menar har jag fotograferat dels områden vi kör förbi på vår väg till Hills of Grace dels ett nybyggt bostads och köpcenter som ligger mitt i Manila och heter Eastwood.

Här leker de rikas barn .....

40 år sedan

Förra tisdagen var det Valborgsmässoafton och iår, just den dagen, firade Thord och jag att det var 40 år sedan vi landade i Dhaka, Bangladesh för att arbeta som missionärer. Jag hade lagat en banglagryta som jag tog med mig till jobbet på Hills of Grace och alla som råkade vara i huset fick smaka. Vi berättade också lite grand om åren då vi bodde och arbetade där.

Så här har jag beskrivit denna vår första natt i det Gyllene Bengalen:

Vinden tjuter i dåligt isolerade fönster, regnet vräker ner, det är varmt och klibbigt i luften. Jag sitter på sängen och undrar vad det är vi har gett oss in på, Thord och jag.  Vår dotter Jeanette, 10 månader gammal, sover efter den långa resan. Stormen tar i hårdare än förut, det blixtrar över himlen, åskan dånar och plötsligt går strömmen. Det blir becksvart i  rummet och värmen lindar sig kring kroppen som ett tjockt varmt omslag. Jeanette vaknar och gråter, hon är svettig och rädd. Jag grips nästan av panik. Det är den sista april 1973, Valborgsmässoafton i Sverige och vår första natt som familj i Dhaka, Bangladesh. Jag är 27 år gammal och Thord 25.

Aldrig kunde vi ana den kvällen att det var början till ett nästan livslångt engagemang för detta land, varav 11 år tillbringades på plats.

Så här såg vi ut på den tiden.....

Från ett besök på Bhola 2007. Khadem var en ung grabb 1973. Här med barn och barnbarn.

Framför det barnhem som byggdes på ön Bhola. Jag beundrade alltid de missionärsfamiljer som bodde på denna isolerade plats. Vi bodde under alla år i Dhaka.
Idag är huset ganska nerslitet men används ännu som flickhem.
Latif, mannen med den vita " tupin" var en av de unga medhjälparna på 70-talet.