konsert, manilabilder och hundliv

En fortsatt god sommar önskar jag er som läser detta. Sommar i Sverige förknippas med vackert väder, sol och värme. Isåfall har vi sommar året om här. Men någon midsommar har vi inte firat. Det känns så avlägset när ingen annan firar. Så vi åt lammkotletter, potatis, en god sås, blomkål och en tomatsallad på midsommarafton och det gick hur bra som helst.

Veckan som gått har varit vanlig känns det som, inga speciellt dramatiska händelser förutom att vi blev påkörda av en motorcyklist i måndagskväll. Vårt bakdäck sprack mitt itu, killen som körde klarade sig helt oskadd men hans hoj var bara mos. Detta är endast andra gången på 8 år som vi haft en oönskad kontakt med något annat fordon. Tack och Lov för det.

Förra lördagen var vi på en stor konsert i en kyrka där man hade besök av en kör ifrån Houston Texas med full orkester. Det var väldigt pampigt. Funderade över varför vi sällan hör denna typ av musik i våra frikyrkor därhemma.

Manila i skymningen

Kolla in den grå smoggen som täcker Manila

Vår labrador Sigge har ett förfärligt bry med Jackson och Cooper. De ska hela tiden leka och härja nära honom. Men han tar sitt öde med saktmod och upphöjt lugn

 Men så här duktig kommer Sigge aldrig att bli. Detta kort tog jag mitt i trafiken en dag. Hunden sitter på motorcykeln framför husse med hjälm och väst.Trodde inte mina ögon....

I fredags var det dags för ännu en ” Graduation Ceremony” dvs certifikat utdelning på Yrkesskolan i Payatas, vid soptippen Smokey Valley , där Barnmissionen arbetat i så många år.



Payatas och floden där man tvättar plasten som sen säljs.



 Sedan tränings-skolan öppnade 2007 har 1162 elever antagits, av dessa har 996 genomfört en fullständig kurs och fått certifikat och av dessa har 40 % fått jobb.

 Det är en enorm glädje att se dessa ungdomar och en del äldre lämna yrkessträningen med ett papper i handen som kommer att öppna dörrarna till nya möjligheter i deras liv. Kurserna som ges på tränings centrat är kosmetologi, sömnad, data kunskap, reparation av elapparatur och mobiltelefoner samt svettsning. På svettsar-kursen har det gått 14 elever och av dem två kvinnor. Nästan alla på den kursen har arbetat som sopsorterare sen de hoppade av skolan. Nu förhoppningsvis är det slut på detta och de kan få ett bra jobb, en del t.o.m. utomlands.

Certifikatet eleverna får är extra värdefullt därför att skolan är ackrediterad av myndigheterna som sätter SIN stämpel på examensbeviset.

Vi önskar varenda elev ett bättre liv.

Svettsar kursen, 12 killar och 2 tjejer



Data kursen



Här lär sig Jocelyn att svettsa

Här får hon sitt efterlängtade cerifikat

Man vänjer sig aldrig...

Det finns många människor som har frågat mig under årens lopp: Du som arbetat i fattiga länder under så många år, blir man någonsin van vid allt elände man ser?

Svaret är att man måste lära sig att hantera det man ser, hör och upplever och sedan lära sig att leva med det,  annars skulle man inte orka. Vänjer sig -  gör man aldrig och ibland blir det bara för mycket.

Det blev det i fredags för mig. Jag hade svårt för att sova natten efter och hela dagen igår kände jag en tyngd över mitt hjärta och tårarna rann med jämna mellanrum.

Vi hade nämligen en Medical/Dental Mission på en plats som heter Sitio Pintor. Det är ett litet ”samhälle” som byggts upp kring soptippen i Rodriguez Municipality. Man kommer dit om man kör stora vägen förbi Barnmissionens nya center Hills of Grace. Det tar ca 20 minuter och vägen går över kullar och backar tills man är uppe på en bergskam med utsikt över Marikina-dalen nedanför. Här bor det ca 600 familjer som alla arbetar som s.k. scavengers, sopsorterare. Kvinnor och män går ner varje dag i sopdalen och hämtar upp plast, metallburkar och annat som går att återvinna. Detta säljs till uppköpare och så är den dagens matpengar intjänade. Det är helt enkelt deras dagliga arbete och det gör att man överlever.

Det tragiska i dessa familjers livssituation är den totala bristen på allt som jag anser tillhör mänskliga rättigheter: de bor i små miniskjul som de byggt av sådant de hittat på tippen, det finns givetvis varken vatten eller avlopp, de har ingen tillgång till hälsovård inom räckhåll, många av barnen går inte i skolan och  deras framtid ser mörk och oviss ut.



Vi gick runt bland skjulen och hälsade på folk som bodde där.



I fredags den 8 juni hade vi som sagt en Medical Mission i detta område. En stab av 2 läkare, 2 tandläkare och säkert 10 sköterskor och barnmorskor tog emot patienter från kl 9 på morgonen till 2 på eftermiddagen.  Man hittade alla möjliga sjukdoms tillstånd som lunginflammation, hudproblem, infekterade sår, diarré, öroninflammation och tuberkulos. Under dagen fick 206 patienter i olika åldrar någon slags hjälp. Alla patienter fick personliga samtal med medecinsk personal, diagnoser ställdes, medecin skrevs ut och kunde hämtas ut från Barnmissionens stora buss som användes som apotek. Ett stort plasttält var tak över ”tandläkarstationen”.

Sitio Pintor i Rodriguez är en av de många platser där det finns enorma behov. Vi får se vad Barnmissionen kan göra för dessa familjer i framtiden. Man kan ju alltid drömma.

Det flaggas både här och där och Filmning pågår

Det flaggas med blått och gult i Sverige när jag skriver dessa rader. Det är den 6 juni dvs Sveriges Nationaldag. Vi har ett otroligt fint litet land med vacker natur och fina människor. Vi har också ett väl utbyggt servicenät för både gamla och unga. Ingen ska behöva vara sjuk utan att få hjälp och ingen ska behöva svälta. Alla får gå i skolan och möjligheter till vidare utbildning finns för alla, både rika och mindre rika. Vi har det med andra ord BRA och känner oss tacksamma för det.

Det flaggas även här på Filippinerna hela denna veckan inför ”Independance Day”  på tisdag den 12 juni. Den filippinska flaggan som är blå, röd och vit med en gul sol och stjärnor i den vita triangeln hissades för allra första gången 12 juni 1898. Då fick USA ta emot Filippinerna som krigsbyte av Spanien. Spanjorerna hade funnits i landet i 400 år och etablerat den katolska läran under den tiden.

När nu USA ”ägde” landet trodde man att det skulle få sin självständighet. Men så skedde inte utan amerikanarna stannade. Vilket kanske var väl, för USA stod på Filippinernas sida under andra världskriget när de kämpade mot Japanerna och de lyckades så småningom tillsammans vinna det kriget. Men helt fritt blev inte Filippinerna förrän den 4 juli 1946. Sen dess har landet kämpat en ojämn kamp mot fattigdom och korruption. Man har delvis lyckats men det är tyvärr en lång bit kvar.

Ja det blev en liten historielektion för den som är intresserad. Jag tycker personligen det är oerhört intressant att veta VAD som hänt i ett land , VARFÖR det hände och HUR det hände.

Denna veckan är en intensiv vecka med besök av Bo Wallenberg, chef för Barnmissionen och Teddy Landén som är här för att filma de olika projekten. Igår var jag ute med Teddy på ett barnmöte ute i det fria och idag är Thord i Payatas och Molfrid Center med honom och filmar skolan, yrkesträningen och Spar programmet. Vi fortsätter imorgon med Shining Light Center.



Det var tydligen första gången dessa barn varit med om något liknande. Vi frågade om de ville att vi skulle komma tillbaka och det blev ett stort JA




De här små söta tjejerna mötte vi på väg hem




Teddy med kameran i högsta hugg.



I måndags öppnades ”Open Heart Preschool” på Hills of Grace. De små tottarna kom där med sina splitternya ryggsäckar, en del med skrämda ögon inför allt det nya, andra med ivrig blick för att inte missa något av det roliga.

Denna veckan startade alla statliga skolor i landet efter sommaruppehållet och man räknar med att 21 miljoner barn och ungdomar tog på sig sina skoluniformer och troppade iväg till sina olika klasser.

Vernon och hans nya klasskompis. Skoluniformen kommer ....