Jag har suttit idag på torsdag förmiddagen och läst igenom nyheter som Yahoo lägger ut lokalt här på Filippinerna och jag ska försöka förmedla en del av detta.
1. Inom en månad efter katastrofen kommer 12 000 bebisar att födas i de drabbade områdena där
11,3 miljoner människor bor. Hur ska detta gå när sjukhus, kliniker och annan hälsovård är helt sammabruten på många ställen. Det är en fråga som i nuläget inte går att besvara.
2. Läkare fruktar att olika sorters sjukdomar ska sprida sig i katastrofens spår. Diaréer av dåligt vatten, leptospiros som är en virus som sprids i vatten där infekterade råttor finns och kolera är några av dessa.
3. Man har inte kunnat begrava de döda för det har inte funnits tillräckligt med plastsäckar, s.k. bodybags. Det finns ingen tillförlitlig dödssiffra ännu.
4. Det ligger ute på internet en vädjan om bröstmjölk till spädbarn. Man uppmanar mödrar i Manila att leverera sin bröstmjölk i en liten container till 2 olika centraler i staden. Här kommer den att pastöriseras och flygas ner till mammor med spädbarn. Om man sänder pulvermjölk finns det inget rent vatten att blanda det med.
5. Amerikanska soldater har lyckats röja och öppna flygplatsen i Tacloban så nu kan flyg landa. Detta är en stor framgång för det fortsatta hjälparbetet. Men den sönderslagna flygplatsen är ett enda stort kaos av alla som slåss för att komma ifrån den olycksdrabbade staden. Man väntar och hoppas komma med på ett av Philippine Airlines 6 flygningar som görs per dag, Men planen är små och kan bara ta 45 passagerare. Det räcker ju ingenstans. Man intervjuade en mamma med sin lilla dotter: Jag har stått här hela dagen. Vi överlevde stormen men nu kanske vi dör av svält medans vi väntar här.
6. Amerika skickar från Hongkong ett hangarskepp med 5000 soldater, tonvis med mat och vatten. Det anländer idag eller imorgon. England skickar också ett stort militär skepp från Singapore. Tyvärr kan det komma för sent för många. Imorgon är det en vecka sedan tyfonen slog till.
7. Lag och ordning har delvis sönderfallit pga kriminella gäng som passar på att plundra affärer och privata bostäder. Även helt vanligt folk har plundrat mataffärer i sin desperation. Igår onsdageftermiddag föll en vägg omkull i ett stort förråd med ris och 8 personer omkom i denna olycka.
Eskort behövs för hjälpsändningarna och det är utegångsförbud på nätterna.
Ja det var en del av vad jag läste på de lokala nyhetssidorna. Jag orkar snart inte ta in mer information känns det som. Gråten ligger på lur i halsen hela tiden. Det är en ofattbart stor och tragisk katastrof. Det känns konstigt att man själv sitter i sitt hem och har allt man behöver. Thord måste finnas i Manila för att koordinera den hjälp som kommer. Det betyder att vi själva inte varit i Tacloban, men bilderna man ser räcker samt de rapporter vi får från Barnmissionens personal som är därnere.
Bosse Wallenberg, Barnmissionens chef i Sverige kom till Manila i tisdagskväll. Han och ett läkarteam från Tyska Humedica som vi samarbetar med, åkte ner till militär flygfältet igår em och satte sig att vänta med all utrustning, dvs 1500 kg packning av medecin och mat. De försökte under hela dagen och förnatten att komma med ett Herkulesplan ner till Tacloban. Det såg omöjligt ut trots att vi hade anmält deras ankomst till myndigheterna. Efter mycket diskussion och dividerande fick de plats på ett amerikanskt plan och kunde landa inatt i Tacloban. I skrivande stund är Bosse tillsammans med vår kaplan German dela Cruz i Scandinavian Village för att se på skadorna där på hus och egendom.
För övrigt förbereder sig team med Barnmissionens personal att åka ner till ön Samar som också är svårt drabbad för att ge medecinsk hjälp samt ordna Child Friendly Spaces, ett program riktat till traumatiserade barn. En av dem som reser med teamet är Lolit. Hon arbetar sen 11 år tillbaka på Molfrid Center. I början av veckan berättade hon med tårarna strömmande nerför sina kinder hur orolig hon var för sin mamma och sina bröder som bor i det drabbade området för hon hade inget hört sen stormen. Nästa gång jag träffade henne hade hon äntligen fått ett livstecken från dem att alla levde men hela hemmet och allt i det var förstört. Sorgen är så nära så man kan ta på den.
Vi är tacksamma för all sorts stöd. Böner och bidrag.
