matpaket till 600 familjer

Igår delade vi ut 600 matpaket till lika många familjer som fick evakueras efter stormen ”Pedring” . Varje familj räknas ha 5 medlemmar så det blir en hel del människor. Vi köpte 3250 kg ris samt noodlar, sardiner och kött på burk. Familjer med småbarn fick ett paket med kost- tillskott. Först fram på kvällen var allt klart för utdelning och det skedde  i nära samarbete med de lokala myndigheterna som också är med och håller ordning.

Man blir verkligen tagen när man ser en del av dessa familjer, de ser ut att sakna det mesta vi är bortskämda med. Och det myllrar av barn, man skulle vilja önska dem en ljus framtid men vilka förutsättningar finns det egentligen.....

Följande text hittade jag för några år sedan och har läst den igen och igen:

Du är så välsignad!!!!!
-Om du vaknade idag med mer hälsa än sjukdom är du mer välsignad än de miljoner som inte kommer att leva veckan ut
-Om du aldrig har upplevt krigets fasor, fängelsets isolering, tortyr eller hunger har du det bättre än 20 miljoner människor i världen
-Om du har mat i ditt kylskåp, kläder på din kropp och tak över huvudet är du rikare än 75 % av världens befolkning
-Om du kan lyfta upp ditt huvud med ett leende och känna dig sant tacksam är du välsignad därför att majoriteten kan det, men de flesta gör det inte
-Om du kan läsa detta meddelande är du mer välsignad än 2 miljarder människor som inte kan läsa
-Om du kan ta någons hand, krama någon eller bara klappa dem på axeln är du välsignad för då kan du förmedla Guds helande kärlek.

Lite att tänka på..

Tyfonen "Pedring" drabbar Manila och stora delar av Luzon

I måndags den 26:e sept, på 2-årsdagen efter att stormen "Ondoy" orsakade en mega katastrof i Manila drog ”Pedring” in över landet med massiva regn-mängder. Under natten började det också blåsa och på tisdagen uppmättes vindhastigheter på upp till 160 kmph. Skolor och kontor stängdes, 39 inrikesflyg ställdes in, träd ramlade omkull och vattnet i alla floder steg till oroväckande höjder. Tyvärr är det alltid de fattiga som drabbas, för de bor utefter vattendragen där de bygger upp sina skjul på pålar i flera våningar. Vi var ute och körde igår, Thord och jag och kollade läget. Det enda som var positivt var att det var väldigt lite trafik....

Idag gör Barnmissionen en humanitär hjälpinsats med att packa matpaket till flera hundra familjer som måste evakuera sina hem pga översvämningen. Just när jag skriver detta sitter ett gäng och väger upp 5 kg ris per familj plus annat ätvärt.

Eftersom vi inte har någon ström hemma efter stormen ska jag lägga ut denna bloggen från kontoret.

Husen på bilderna är byggda på pålar som helt fösvunnit pga att vattnet höjts. Togs igår när vi var ute och körde.



Ett stort problem är när det blir stopp i stora avlopps rör , men här verkar det funka bra.



Från gatan där vi rastar våra hundar.

här packas matpaket

Amerikanska ambassaden fick evakueras, aldrid hänt förut....Klicka och läs texten.

 På fredag åker Thord och jag på en, sedan en längre tid, planerad tur till Bangladesh. Vi är borta en vecka och ska bla besöka Home of Peace uppe i Birganj. Rapport om detta kommer så småningom.

Vi minns tyfonen ”Ondoy”

Idag vaknade jag av att regnet öste ner och ljudet på vårt stora plåttak var öronbedövande. En av de många tyfonerna som årligen drabbar Filippinerna har dragit in med regn över Manila och kraftiga vindar råder idag på östkusten. Flygtrafik och båttrafik till delar av landet gör uppehåll och skolor i norr stängs.

Just idag, den 26:e sept. är det 2 år sedan ” Ondoy” slog till med förödande kraft mot Manila med omnejd. Den kostade ca 500 människor livet och miljarder i förluster med förstörda hem, infrastruktur och affärsverksamhet. Vi glömmer det aldrig - Missionen kom till ett helstopp i våra vanliga program och aktiviteter då alla resurser sattes in i hjälpverksamheten. Det enda som kunde fortsätta obehindrat efter ett par veckor var  våra skolor. Tusentals matpaket delades ut, medecinsk hjälp gavs genom samarbete med den tyska organisationen Humedica, Child Friendly Spaces upprättades för traumatiserade barn. Jag är än idag imponerad över personalen i Missionen som arbetade ibland natt och dag för att utöva ” Bayanihan”, ett fint ord på tagalog som betyder helt enkelt ” Vi hjälper varann”

Jag har en liten bok med 331 kinesiska ordspråk utgiven 1939. Ett av dem lyder så här:

”Wealth is but dung; Benevolence and righteousness are worth thousands of pieces of gold.”

“Rikedom är bara dynga; Barmhärtighet och rättfärdighet är värt tusentals stycken guld.”

Månne en hel del i Missionen fick ” pieces of gold” i form av tillfredställelsen att få vara med och hjälpa sina medmänniskor.

Här på denna basketboll plan bodde ca 250 familjer i 3 månader efter tyfonen.

Berättelsen om Garlan

Garlan är en av ungdomarna i  “Light of Christ Church”, församlingen som har Leto Christian Center, West Crame, som sitt andliga hem. Pastor German de la Cruz och hans hustru Tessa har arbetat oförtrutet i flera år med att coacha, uppmuntra och stödja de ca 30 unga i kyrkan. Många av dem har vuxit upp i de smala gränderna kring Leto och vid mina besök i några av deras hem har jag blivit chockad över hur trångt och enkelt de bor.

Garlan ville så oerhört gärna plugga men det fanns ingen ekonomi för det i familjens budget. Tack vare ett par svenska PMU volontärer som var här för flera år sedan blev det möjligt. Efter sin praktik-tid på Missionen åkte de hem och samlade in pengar så att ca  10 ungdomar i kyrkan kunde fortsätta på gymnasiet. Tack Magdalena och Elise från Värnamo !!!! Bra jobbat !!!

Garlan har gått en 4-årig utbildning inom Christian Education och blev färdig i våras. Nu arbetar han med bibelstudier, morgonböner och söndags gudstjänster i Payatas. Hans familj har inte varit kristen tidigare men nu är både föräldrar och syskon med i församlingen och i söndags var de framme och medverkade med en sång i gudstjänsten. Jag var verkligen tagen av synen....



Garlan  med sin familj



Garlan predikar



Gudmor till lilla Cheska

Jag är nu gudmor till Francheska Birgitta ( ja det är sant, hon har fått mitt namn, vilken ära...)  som i veckan fyllde 1 år. Hennes mamma Belle arbetar som socialarbetare inom Barnmissionens sparprogram. Vi var bjudna till en middag på  buffé restaurangen ” Kamai Kainan ” igår där det fanns minst 50 olika typiska filippinska rätter att välja mellan. Allt jag åt var gott, jag provade inte mer än 10 rätter och jag har ingen aning om vad jag åt... jag är lite misstänksam mot maten här men jag ska inte gå in på varför just nu, kanske någon annan gång.

Den 17:e september är en speciell dag

Högst högst personligt

Den 17 september 1972 var en otroligt sorglig dag i min familjs historia. Jag glömmer aldrig söndag-morgonen då telefonen ringde och vår dåvarande pastor Norris Leffler berättade att min enda syster Gunilla hade dött på Taiwan genom en olyckshändelse. Det var så märkligt för jag hade drömt om henne på natten, en kristallklar dröm med mycket vemod i.

Gunilla och jag var väldigt nära varandra. Vi växte upp tillsammans först i Kina och sedan i Portugal där våra föräldrar arbetade som missionärer. Vi var oftast hänvisade till varandra eftersom det inte fanns kompisar och lekkamrater runt hörnet. Livet bestod av skolan, kyrkan och vår lilla familj.



Gunilla och jag bland våra kinesiska vänner



Gunilla var ett språk-geni och hade en filmag-examen från Lund. Hela sin uppväxt hade hon en målsättning att komma tillbaka till Kina där hon var född. Hon hoppades och trodde att detta kommunistiska land så småningom skulle öppna sig för väst igen. I förberedelse för detta ville hon lära sig kinesiska och for till Taipeh på Taiwan. Där hann hon bara vara i ca 2 månader. Hennes liv blev inte långt, 28 år, men under sin levnad satte hon spår hos många människor. En portugisisk familj åkte till Macau som missionärer, inspirerade av hennes kärlek till Kina. Den familjens dotter är idag läkare och reser regelbundet till Kina och startar rehabiliterings centra för missbrukare. Underliga är Guds vägar med oss människor.

Gunilla blev begravd på Taiwan och mina föräldrar besökte hennes grav vid ett par tillfällen. Jag hade aldrig varit där förrän 2004 då Thord och jag fick tillfälle att resa till Taipeh och de ca 12 milen söderut till den vackra kyrkogården. Där fick vi hjälp av en svensk missionär och en kinesisk familj som följde med och visade oss var graven låg.

Trots alla åren som gått lever min systers minne klart och lysande i mitt hjärta. Jag är så tacksam för alla fina år vi fick tillammans.

Bilibid, barnläger, krokodiler och Sigge

I söndags var vi i Bilibid fängelset och hälsade på Tom. När vi satt där vid ett bord på grönområdet och pratade, lade jag märke till en familj som var och besökte en av fångarna. Den relativt unge mannen som de kommit för att besöka satt med nedböjt huvud i en näsduk och bara grät - han grät och han grät, han grät så han skakade i hela kroppen. Hans syskon, som det verkade vara för de liknade varandra allihop,  grät också. Förtvivlan var målad i deras ansikten, de sa inte mycket, bara satt.

Jag för min del sitter med tårar i ögonen när jag skriver detta.  Vad för ett öde ligger bakom den unge mannens varande på denna plats där 2000 fångar trängs i två fyravånings komplex, en del rum hyser upp till 70 personer. Vad har hänt i hans liv och varför? Har hans dom varit rättvis ? Hur långt straff har han fått ? Vad blir det av hans framtid ? Frågor som inte får något svar....

Barn läger- Vi har tjuvstartat på Hills of Grace

Under tre dagar har det varit läger för 116 barn ute på Hills of Grace. De bodde i tält inomhus på 3:e våningen i nya byggnaden för det regnade. Alla såg fina och uppklädda ut när vi var där på lördagen och hälsade på. När man ser dem så här anar man inte under vilka omständigheter många av dem lever. Det kan vara i ett eländigt slumområden eller i smala gränder dit inget dags ljus tittar in.En del äter knappt 3 mål mat om dagen. Men när man är på läger så tar man på sig det finaste man har och glädjen över att få komma ut på landet, ja den bara flödar.

Jag fick hålla ett litet "inspirational talk"

Världens största krokodil ?

Lördagen den 3 september infångades en mega krokodil i ett marsk land nere i södra Filippinerna, Agusan del Sur. Det verkar vara världens största krokodil- 6,1 meter lång, 1 meter bred och 1075 kg tung. Man tror att den är 50 år gammal.

Eftersom  denna nyhet gått ut i världs media, ska jag berätta lite mer om den. För 2 år sedan påstås en 12- årig flicka ha blivit uppäten av en krokodil. Förra månaden försvann en fiskare och en vattenbuffel  under mystiska omständigheter vilket hänfördes till det stora djuret. Efter det började man jaga krokodilen,  man lade ut lockbete och kunde till sist infånga den med 30 bybors hjälp. Han har fått namnet ”Lolong ”  som betyder gammelfarfar på tagalog. Han vistas nu i en liten insjö och kommer antagligen att hamna i en zoologisk trädgård så småningom.

Högst personligt

Mer från djurvärlden

När jag såg den lilla tecknade serien nedan så tänkte jag- precis så där ser det ut när jag är ute och går med vår labrador Sigge. Han har vuxit och är stor pojke nu och väldigt stark. Knappt så jag klarar honom.

Tänder, tänder, tänder

Tisdagen den 6 september var en speciell dag. Då invigde vi den nya tandläkar- uniten som placerats i Missionens mobila klinik. Vi fick för en tid sedan en generös donation av det svenska företaget Oral Care och kunde då köpa in utrustningen som är importerad från Kina.

Barnmissionen har under flera år företagit s.k. Dental Outreaches på olika platser i Manila. Vi lånar oftast en kyrkolokal. Dit kommer patienterna och får akutbehandling med utdragning av sina värkande tänder. Tandstatus på Filippinerna är bedrövligt och bland den fattiga befolkningen har 95 % hål i sina tänder.

Med den mobila tandkliniken har vi helt andra möjligheter att ge barn och även vuxna konserverande behandling. Vi kommer givetvis också att jobba med profylax och undervisning.

Tandläkare Mae och hennes assistent Leonor kommer att jobba i första hand med de flera hundra skolbarnen som Barnmissionen och ABC Island stöder.

 Mitt gamla tandläkar-hjärta slår ett extra slag av glädje när jag tänker på allt vi kan göra i framtiden för att hjälpa dessa barn till en bättre tandstatus.

I hamnområdet Baseco finns en koreansk kyrksal som vi lånar, se nedan



Här packas instrumenten upp inför dagens Dental Outreach



GAPA STORT !!!!



Den mobila kliniken far iväg mot Payatas området




I detta område bor många av barnen på förskolan

 



Så här ser en stor procent av förskolebarnen ut




Dra Mae med den allra första lilla patienten, Alexandra



Sorg i huset och en ny storm

Sorg i huset och ännu en storm.

Det är ca 10 år sedan det hände sist att ett av barnen på undernäringskliniken inte klarade sig. Lille Jun Ray 1,5 år gammal kom för sent för att få den hjälp han behövde. Han dog på sjukhuset efter en stor insats för att rädda hans liv. En kombination av TBC, sepsis och undernäring blev för mycket för hans lilla kropp. Föräldrarna har under många år försörjt sig på sopsortering i Payatas och gick ut varje dag tillsammans. När Jun Ray blev lite större brukade de lämna honom ensam i flera timmar med bara lite kex och vatten. Familjer som flyttar till storstäderna från landsbygden har oftast inget socialt nätverk eftersom de lämnat släkten kvar i byn på landet. Detta orsakar stora problem när det gäller omsorgen om barnen. Jun Ray blev ett offer för detta.



Jun Rays föräldrar och syskon

Stormen ”Mina” som den hette på Filippinerna drog över landet med en oerhörd kraft under helgen som gick. Den var en av de ca 17 tyfoner som årligen drabbar denna ö-värld. Eftersom det var långhelg beslutade Thord och jag oss för att köra de 25 milen norrut till Baguio för att  koppla av från Manilas stress. Vi hade ingen aning om att tyfonen ”Mina” var på väg. Det blev till att sitta inne och kura i två dagar medan vinden tjöt och regnet öste ner runt det kristna gästhuset vi bodde på. Murarna vid en soptipp i Baguio brast och flera omkom i raset. Många familjer fick evakuera pga översvämningarna. Filippinarna är ett oerhört resilient folk. Man  beundrar dem verkligen. De går igenom så mycket problem och så många svårigheter av det slag sóm inte möter oss i västvärlden men de ger inte upp modet och hoppet. ”The filipino smile ” är ett fantastiskt begrepp.

Mötande jeepney på resan upp i bra väder

Resan ner i extremt dåligt väder

Helgdagarna på måndagen och tisdagen var dels”Heroes Day” dels avslutningen på muslimernas fastemånad Ramadan.

På tal om hjältar så är det iår 150 år  sedan Filippinernas nationalhjälte Jose Rizal föddes. Detta uppmärksammas på olika sätt under hela året. Igår var vi på Missionens skola ”Shining Light Learning Center” där man firade ” Language Day”. Det lästes dikter, sjöngs och dansades i national kläder. Man är stolt för sitt land och man är stolt över Rizal som var en av de pionjärer som ledde ett försök att befria landet från det spanska oket.

Skolpojkar klädda i traditionell klädsel

Förra onsdagen förlade vi det månatliga ledarmötet till Hills of Grace. Det kändes väldigt spännande att sitta visserligen inte inomhus men dock på tomten och planera för framtiden. Vi gick också runt i den nya byggnaden och tittade på de nya lokalerna.

Från Hills of Grace hoppas vi att ljus ska lysa över innevånarna i Marikina dalen, ljus som ger kunskap, hälsa, chans till arbete, skolgång och inte att förglömma ljus som förmedlar Guds kärlek.

PS . Så här ser en syrsa ut, faktiskt första gången jag sett en och dessutom lyckats fånga  den på bild och ja...den spelar med vingarna, högt och skarpt är ljudet, nästan så det skär i öronen. Ett mycket tropiskt ljud.