Barnen firar jul, matpaket delas ut och det byggs i Tacloban

Idag är det dagen före julafton. Det är 30 grader varmt och duggregnar lite, så fukten i luften är hög. Det känns långt till det traditionella svenska julvädret där kylan och mörkret gör att man tänder ljus överallt.

Men visst har vi  jul ! Ljusslingor i trädgården, en liten plastgran och hemma- gjorda juldekorationer pryder verandan. Vackert! Vi har också besök av familj och vänner som ska fira tillsammans med oss. Glädjefyllt! Och julens kärna handlar ju inte om det yttre utan om Honom som föddes i ett stall, hyllades av enkla herdar och besjöngs av härskaror i höjden.

På Barnmissionen har personalen gått på ledighet efter julfesten vi hade i fredags. Barnbyn är igång såklart med barnen och mammorna i sina hem. De firade jul i veckan som gick med att åka till en park med en massa aktiviteter för barn. Där fick de sina julklappar och glädjen var på topp. Här på Filippinerna har man helt andra jultraditioner än i västvärlden. Maten är också annorlunda men firar gör man ända från september till slutet av januari.

Även på soptippen i Sitio Pintor har det varit julfest. Ca 150 barn i olika åldrar fick julpaket.

I Tacloban fortsätter hjälpinsatserna. Två av Barnmissionens anställda har kommit tillbaka till Manila i helgen för att fira jul med sina familjer men på torsdag är det dags för dem  att åka ner igen och hålla i uppbyggnads arbetet. Korrugerad plåt och virke finns nu på plats i Scandinavian Village och det första som ska repareras är skolan. Man  har röjt och städat undan en massa bråte för att kunna komma åt och bygga upp taket.  Det har också delats ut matpaket till ca 700 familjer under veckan som gick. Det är fortfarande behov av mathjälp i stora områden



ALLA i byn hjälps åt , nu ska det byggas....



En liten familj i ett skjul har fått matpaket



Byborna lastar av byggmaterial



Tusentals familjer bor i FN´s tältläger

Denna familj har tänt ljus vid huset där deras omkomna släktingar bodde

Den katolska kyrkan har ett enormt inflytande över folket här. Man finner tröst och trygghet i sin tro. Jag såg häromdagen en bild på en fullsatt kyrka i Tacloban utan tak. Man samlas för att minnas och för att sörja men också för att få kraft att se framåt.

Se framåt får vi alla göra inför ett Nytt År då vi skriver 2014. Vi hoppas och ber att Filippinerna ska bli besparat nästa år från större katastrofer.

Till dig som läser detta :

En God Helg och ett spännande, utmanande

Nytt år 2014

Tredje besöket i Tacloban, Medical Mission, julfest och sjukhusbesök

Idag är det tredje advent och i vår hemförsamling i Malmö har man en stor julkonsert. Det är inte utan att man längtar hem till vår svenska jul. Här har vi i alla fall dekorerat i trädgården med multifärgade ljusslingor. Jag tror det ser ganska ” kitschigt ”  ut, fråga mig inte vad det betyder men ordet stämmer för det jag vill säga.

Vi har följt Nelson Mandelas begravning idag på TV. En stor statsman med ödmjukt hjärta har lämnat jordelivet. Tusentals hedrar hans minne och det med rätta. Men jag kan inte låta bli att tänka på de ca 7000 omkomna i Haiyan katastrofen. Många har inte ens fått någon begravning ännu. Men var och en av dem sörjs av någon, begråts av någon närstående.

Jag känner mig ambivalent när jag skriver så här. Denna tiden ska man ju vara glad och tänka glada tankar för att det är ju jul snart. Och så sitter jag här och berättar igen om en massa sorgligt i min blogg. Men vi kommer liksom inte undan det. Thord har varit iväg på sin tredje resa till Tacloban och byn som ska byggas upp. Han flög dit i fredags morse och hade biljett hem på kvällen men missade flyget och kom inte hem förrän igår lördag. Han har under denna turen haft kontakt med många olika människor, bl.a. på det lokala utbildningsdepartmentet i Tacloban eftersom Barnmissionen ska reparera en rad förstörda skolor med insamlade medel.  Vi hoppas att det blir 7 stycken. Att barnen får sin skola tillbaka och kan börja studera igen är det bästa botemedlet mot psykiska sviter efter trauman.

Nedan följer en rad bilder som togs i fredags, de talar för sig själva.

 

Denna stora båt kom upp på land under stormvågen och drog med sig allt i sin väg

Döda som ska indentifieras

Skolbyggnad helt sönderblåst

Förra veckan genomfördes en s.k. Medical and Dental Outreach i Sitio  Pintor. Det är vid soptippen i Rodriguez. Det är en behovens plats....

Patienter, gamla och unga väntar på att få tala med läkaren

På Barnmissionen firas julen inom alla de olika aktivitets områdena och i lördags var det dags för förskole och grundskole-eleverna i Molfrid vid Smokey Valley att ha  sin lilla fest. Det hela är ganska enkelt. Alla barn klär upp sig i finaste stassen, för övrigt är de alltid hela, rena och fina i skolan. Sen har man ett program med sånger, danser, tävlingar och ett julbudskap. Sist delas en enkel julklapp ut och en fikapåse. För många av barnen är det antagligen den enda julfesten de är med på. Så glädjen och entusiasmen är äkta.

 

I onsdags var jag iväg tillsammans med 2 av våra sköterskor till ett statligt barnsjukhus där vi besökte en avdelning med svårt sjuka barn. Det var en tung upplevelse att träffa dessa barn som låg så stilla i sina sängar med mamma eller pappa sittandes på sängkanten. De flesta led av leukemi. Alla blev synligt glada över paketen de fick av oss.

Återbsök i Tacloban . Barnen på Hills bakar och målar

De här grabbarna i Scandinavian Village väntar på en ny skola och nya skolböcker.,Allt blev blött och förstört i stormen.

Nu har det gått en hel del dagar sen min sista blogg. Jag blev så trött på allt skrivande så det har fått vila ett tag. Det har tagit på sinnet att hålla informationen levande denna alldeles speciella månad sedan Yolanda. Igår var det precis en månad sen... Thord har varit nere i Tacloban en andra gång under veckan som gick. Det blev en lång och utdragen tur söderut eftersom det inte fanns plats på någon direktflight. Flyg till Cebu, 2,5 timmes färja till Ormoc och sedan 3 timmars bilresa över ön   

 Leyte till staden Tacloban. Han såg förödelse och förstörda hus överallt utefter vägen. Stormen har varit skoningslös, som ett rytande monster.

Den här mannen  i byn bor utomhus och  inom hus....

Väl framme i Scandinavian Village satt Thord  i samtal med det lokala utbildningsdepartementet för uppbyggnad av skolor, han fick träffa vårt hälsoteam som varit där hela veckan och behandlat hundratals patienter. Det går en dengue feber epidemi i området, en del lider av diarréer efter att ha druckit förorenat vatten. Myndigheterna planerar en massvaccination av barn, vilket är bra.  Nu när den akuta fasen av katastrofen är över och internationella organisationer minskar eller avslutar sitt stöd  är det stor risk att det blir hungersnöd. Redan nu visar många barn tecken på undernäring.

Med pengar som samlats in på Barnmissionen plus en stor donation från Biltema kommer nu återuppbyggnaden av Scandinavian Village att påbörjas. Material som virke och  plåttak kommer att forslas ner i veckan. Vi hoppas få skolan på plats först och det är  byborna själva som bygger. Barnen som nu bara springer runt sysslolösa bland bråtet behöver de rutiner som skolgång ger.

När Thord skulle tillbaka till Manila i lördags fick han en plats på direkt flyget. På väg till den tillfälliga flygplatsen såg han flera döda som plockats fram under allt bråte som ligger kvar. Det är  över 1700 människor som fortfarande saknas förutom de ca 5300 döda.  Bilden nedan är tagen i lördags.

Lite gladare nyheter

Barnen på Hills of Grace har haft två väldigt roliga dagar . En dag fick de baka pepparkakor på det lilla bageriet. Vilken glädje- upplevelse att få kavla ut degen, ta ut hjärtan, lägga på plåt och sen dekorera med kristyr. INGEN hade varit med om något liknande förut, varken barn eller vuxna. De var så söta där dom satt med nät kring håret och mjöl långt upp på armarna.

En annan dag fick de måla med oljefärger tillsammans med Eberle Catampongan, en f.d. elev i Barnmissionens sponsor program som idag är en erkänd konstnär.

Entusiastiska pepparkaks bagare



Eberle med sin fru och en del av barnen



Thord besöker Tacloban och Scand. Village



Tacloban



"He ain´t heavy, he´s my brother"

Tacloban från bilfönstret

Tacloban: Folk köar för mat. Hur ska det gå för den höggravida kvinnan på bilden. Var ska hon föda sitt barn ?

Här bodde säkert flera ganska välbärgade familjer. Hela huset är urblåst.

I  tisdags flög Thord ner till Tacloban för att med egna ögon se hur det ser ut där. Det går att boka kommersiellt flyg vid detta laget så det gick snabbt att komma ner, de ca 90 milen. Han skulle också  träffa byborna I Scandinavian Village och resonera med de ledande i byn angående återuppbyggnaden av skolan och husen.

Han kom tillbaka till Manila med tre ord: Det var hemskt. Från flygplatsen åkte han förbi kilometer efter kilometer med förstörda hus , en förödelse utan beskrivning. Människor köar överallt till poster där det delas ut mat och vatten. En del försöker hitta plåtbitar och trästolpar för att bygga upp skjul mot regnet. Annars går folk mest runt utan mål och mening. Tacloban var en underbart vacker stad på över 200 000 innevånare vid foten av grönskande kullar innan den 8 november,  nu är det en spökstad.

 I Scandinavian Village som ligger 12 km utanför staden besökte Thord olika familjer, var med vid matdistribution, hälsade på bland barnen i Child Friendly Spaces och kunde med egna ögon se omfattningen av skador och reparations behov.

Edgar delar ut matpaket

Barnmissionen har gått ut med en vädjan om hjälp till katastrof offer från allmänheten runt vårt center Hills of Grace. I veckan kom en hel grupp kvinnor och män från Kasiglahan, ett ganska fattigt grann-område, med en hel lastbil full av begagnade kläder plus kontanter som by föreningen samlat in. Jag hörde att folk hade kommit med sina 5 pesos och 10 pesos , det är ca 75 öre resp 1.50 kr. Det är faktiskt väldigt rörande att se hur alla vill vara med och hjälpa sina olycksdrabbade systrar och bröder.

En hel lastbil med kläder

Här packas matvaror om till familjepaket

Nu i helgen är det första advent. Med allt som hänt i samband med tyfonen har det funnits en så stor sorg i allas hjärtan att man inte orkat tänka på att julen närmar sig. Men jag tror att det är viktigt att inte sluta leva. Alla vi som sett tragedin på nära håll behöver känna oss ” normala” igen. Så igår äntligen plockade personalen fram en julgran och juldekorationer för att göra fint för oss alla på Hills of Grace och speciellt Barnby barnen.  Och jag har bakat lussekatter samt gjort en pepparkaksdeg som jag ska ta med till Hills of Grace imorgon. Då ska barnen i vår Barnby få baka pepparkakor. Vi får inte förlora hoppet  om en ljusare morgondag.

Provpepparkakorna blev inte så fagra men lussekatterna blev bättre

Arbetet med att hjälpa fortsätter

Under veckan som gått har det packats febrilt nere på Leto Center. Golvet på  kyrksalen där, har svämmat över av rispaket, burkmat, hygienartiklar, kokkärl osv...Detta har packats i familjepåsar och är just nu på en stor lastbil på väg till Tacloban. Bilen lämnade Manila på fredagsnatten. Under veckan åkte också en grupp personal från Barnmissionen till Scandinavian Village för att upprätta Child Friendly Spaces. Det är 3 unga tjejer, två är social arbetare och en är ifrån barnmötes-teamet, som leder detta arbete. De är på plats sedan i tisdags och har vid detta laget haft många samlingar. De möter de yngre barnen, 4-9 år på morgnarna och de äldre 10-13 år på eftermiddagarna. Då pratar man och berättar om sina upplevelser, man får rita om man vill, man leker och tävlar, sjunger och lyssnar till berättelser. Barnen får chans att bara vara barn. Inga skolor är igång ännu så barnen blir rastlösa och har tid att grubbla över allt  svårt som hänt.

Planering för inköp av återuppbyggnads materiel är i full gång. Korrugerad plåt till taken är det som är allra mest akut. Det har varit bedrövligt väder de senaste dagarna med mycket regn och det gör inte livet lättare för de hemlösa. Men en sak är man tacksam till Gud för: ingen behöver frysa , temperaturen ligger på 25-30 plusgrader.

Massor med människor, ja flera tusen har på egen begäran flugits ut ur katastrofområdet för att komma till släkt och vänner medans man försöker hitta en lösning på fortsättning av sitt liv.

Här sitter 675 personer i ett militär flygplan på väg till Manila

Sedan en vecka tillbaka fungerar det kommersiella flyget till Tacloban så Thord kommer att flyga ner dit tidigt på tisdag morgon. Han behöver få en egen uppfattning om det renoverings-arbete som behöver göras i Scand. Village, möta folket där och de ledande i byn. Han ska också titta på möjligheterna att sända ett hälsoteam dit från Barnmissionen.

Nedan bilder från Scandinavian Village

Skolan i Scandinavian Village

Packning på Leto Center

Vi hoppas få bygga upp Scandinavian Village.

Det är nu den 11:e dagen sedan Yolanda. Fortfarande ligger gråten långt upp i halsen på mig. När TV-reportagen slutar hos er, när intresset för tragedin falnat och tidningarna fortsätter att som vanligt berätta om Idol och den senaste skandalen i regeringen  lever de miljoner som drabbats i samma sorg och saknad. De gråter efter familj och vänner som gått bort. Barn har blivit föräldralösa och föräldrar har förlorat   sina barn.

 Hjälp har strömmat in med ankomsten av ett amerikanskt hangarfartyg som med sina helikoptrar kan nå även avlägsna byar och öar. Japan sänder hjälp med förnödenheter och trupper. Vi hör Herkules-planen gå upp och ner från där vi bor. De är igång natt och dag. Många länder ger monetära bidrag. Sakta sakta sakta kommer detta slagna land att resa sig ur spillrorna av katastrofen. Det kan ta åratal. Ett enormt problem är alla de grödor som gått till spillo och som brukar ge folk en utkomst. Banan-odlingar, kokospalmer, andra frukter och risfälten.

Flera av våra medarbetare i Barnmissionen här i Manila samt Bo Wallenberg reste i veckan ner till Tacloban och byn ”Scandinavian Village” som byggdes av Barnmissionen för 23 år sedan. Då fick 200 familjer nya hus efter en tyfon. Byn har nu vuxit till 380 hem. Det finns eller rättare sagt fanns en skola för de många barnen. Den är helt förstörd. De flesta husen är svårt skadade och allt behöver byggas upp igen. Planen är att hjälpa befolkningen där att bygga upp sina hus igen och i första hand bygga upp skolan så barnen kan få en normalisering i sina liv.

För övrigt så packades matpaket till 4000 människor i helgen som vi hoppas få iväg med militärflyg. Ett team är på plats för att driva programmet Child Friendly Spaces, där försöker vi nå barnen som ofta upplever svåra trauman av katastrofer som denna.

Nedan ser ni foton tagna av Missionens kaplan pastor Herman dela Cruz som var i Tacloban i nästan en vecka. Barnmissionens personal har gjort och gör ett fantastiskt arbete. De som varit på plats i Tacloban har sovit på marken i skjul där det regnat in. De har kört hjälpbilar natt och dag. De som varit på kontors och planeringssidan i Manila har arbetat både veckodagar och helger långt in på nätterna.

Jag kan inte låta bli att lägga till en bön som en missionärsvän skrev på sin facebook sida:

PRAYING FOR MERCY

For isolated Filipinos who have no drinkable water, food or shelter.

For churches and relief workers and agencies trying desperately to reach those who need help.

For Filipinos around the world still waiting to hear from loved ones in storm struck areas.

For those whose loved ones have perished in the storm.

For all those whose hearts ache and weep at the devastation and loss.

GOD OF HOPE, our hearts cry out to you in this time of need and sorrow.

It is hard to find words.

May your Spirit intercede for us.

                                    Have mercy Oh LORD,

Vi gråter !!!

Jag har suttit idag på torsdag förmiddagen och läst igenom nyheter som Yahoo lägger ut lokalt här på Filippinerna och jag ska försöka förmedla en del av detta.

1. Inom en månad efter katastrofen kommer 12 000 bebisar att födas i de drabbade områdena där

11,3 miljoner människor bor. Hur ska detta gå när sjukhus, kliniker och annan hälsovård är helt sammabruten på många ställen. Det är en fråga som i nuläget inte går att besvara.

2. Läkare fruktar att olika sorters sjukdomar ska sprida sig i katastrofens spår. Diaréer av dåligt vatten, leptospiros som är en virus som sprids i vatten där infekterade råttor finns och kolera är några av dessa.

3. Man har inte kunnat begrava de döda för det har inte funnits tillräckligt med plastsäckar, s.k. bodybags. Det finns ingen tillförlitlig dödssiffra ännu.

4. Det ligger ute på internet en vädjan om bröstmjölk till spädbarn. Man uppmanar mödrar i Manila att leverera sin bröstmjölk i en  liten container till 2 olika centraler i staden. Här kommer den att pastöriseras och flygas ner till mammor med spädbarn. Om man sänder pulvermjölk finns det inget rent vatten att blanda det med.

5. Amerikanska soldater har lyckats röja och öppna flygplatsen i Tacloban så nu kan flyg landa. Detta är en stor framgång för det fortsatta hjälparbetet. Men den sönderslagna flygplatsen är ett enda stort kaos av  alla som slåss för att komma ifrån den olycksdrabbade staden. Man väntar och hoppas komma med på ett av  Philippine Airlines 6 flygningar som görs per dag, Men planen är små och kan bara ta 45 passagerare. Det räcker ju ingenstans. Man intervjuade en mamma med sin lilla dotter: Jag har stått här hela dagen. Vi överlevde stormen men nu kanske vi dör av svält medans vi väntar här.

6. Amerika skickar från Hongkong ett hangarskepp med 5000 soldater, tonvis med mat och vatten. Det anländer idag eller imorgon. England skickar också ett stort militär skepp från Singapore. Tyvärr kan det komma för sent för många. Imorgon är det en vecka sedan tyfonen slog till.

7. Lag och ordning har delvis sönderfallit pga kriminella gäng som passar på att plundra affärer och privata bostäder. Även helt vanligt folk har plundrat mataffärer i sin desperation. Igår onsdageftermiddag  föll en vägg omkull i ett stort förråd med ris och 8 personer omkom i denna olycka.

Eskort behövs för hjälpsändningarna och det är utegångsförbud på nätterna.

 Ja det var en del av vad jag läste på de lokala nyhetssidorna. Jag orkar snart inte ta in mer information känns det som. Gråten ligger på lur i halsen hela tiden. Det är en ofattbart stor och tragisk katastrof. Det känns konstigt att man själv sitter i sitt hem och har allt man behöver. Thord måste finnas i Manila för att koordinera den hjälp som kommer. Det betyder att vi själva inte varit i Tacloban, men bilderna man ser räcker samt de rapporter vi får från Barnmissionens personal som är därnere.

Bosse Wallenberg, Barnmissionens chef i Sverige kom till Manila i tisdagskväll. Han och ett läkarteam från Tyska  Humedica som vi samarbetar med, åkte ner till militär flygfältet igår em och satte sig  att vänta med all  utrustning, dvs 1500 kg packning av medecin och mat. De försökte under hela dagen och förnatten att komma med ett Herkulesplan ner till Tacloban. Det såg omöjligt ut trots att vi hade anmält deras ankomst till myndigheterna. Efter mycket diskussion och dividerande fick de plats på ett amerikanskt plan och kunde landa inatt i Tacloban. I skrivande stund är Bosse tillsammans med vår kaplan German dela Cruz i Scandinavian Village för att se på skadorna där på hus och egendom.

För övrigt förbereder sig team med Barnmissionens personal att åka ner till ön Samar som också är svårt drabbad för att ge medecinsk hjälp samt ordna Child Friendly Spaces, ett program riktat till traumatiserade barn. En av dem som reser med teamet är Lolit. Hon arbetar sen 11 år tillbaka på Molfrid Center. I början av veckan berättade hon med tårarna strömmande nerför sina kinder hur orolig  hon var för sin mamma och sina bröder som bor i det drabbade området för hon hade inget hört sen stormen. Nästa gång jag träffade henne hade hon äntligen fått ett livstecken från dem att alla levde men hela hemmet och allt i det var förstört. Sorgen är så nära så man kan ta på den.

Vi är tacksamma för all sorts stöd. Böner och  bidrag.