Från vår
avlägsna horisont, långt ifrån Europa ser vi dagligen på TV de strömmar av
flyktingar som kämpar sig fram på vägar, järnvägsspår, åkrar, under stängsel,
på båtar och tåg. När ska kriget sluta då människor slipper fly ifrån allt de
äger, familj de älskar, mat man vuxit upp med, sin kultur och sitt språk.
Läger-dax (
ja, jag vet att det inte stavas så)
Förra veckan
var det extra liv och rörelse på Hills of Grace. Det var tid för 2 dagars läger
för barn som varit med i barnmötes-verksamheten. Det krävs mycket planering
ifrån de tre ledarna med Jayann i
spetsen för att allt ska fungera bra. En del av barnen skulle hämtas med bil ända
från Macabud som ligger långt uppe bland kullarna i Rodriguez. Alla kom fulla
av förväntan i sina bästa och ibland sina enda finare kläder, sin lilla
ryggsäck med tallrik och sked, handduk och extra ombyte. Så spännande att vara
tillsammans, både med kompisarna man
känner och träffa nya vänner. Ingen av barnen hade någonsin varit på läger
tidigare. Dagarna varvades av undervisning, sånger, tävlingar, en brasa på
kvällen med filmvisning och sist men inte minst GOD MAT.
Vad jag önskar att alla dessa barn ska få med
sig goda värderingar som hjälper dem fram i livet och en trygghet i en tro på
Gud.
Barnen lyssnar uppmärksamt.
Till höger lagas det mat i stora lass.
Glädjen i barnens ögon går inte ta fel på- |
Det hehövs många ledare på ett läger, här är de !!!! |
Här sover man gott på natten |
Nu ska det tävlas |
Födelsedagar
är viktiga på Filippinerna.
Thord fyllde
år den 13 juli och vi återvände till Manila och Hills of Grace den 15.
Personalen hade ordnat en födelsedags fest med pancit ( nudlar med
grönsaker) och tårta. Han fick också ett
kuvert med en gåva från arbetskamraterna. Det var en biljett med en tur med Sun
Cruises i Manila bukten inkl. mat på båten. Först i lördags, efter olika
förhinder bl.a. Thords dengue feber, kunde vi göra den trevliga utflykten. Det
var intressant att se Manila från havet, en stad som växer så det knakar med
nya höghus överallt. Tyvärr försvinner inte de stora kåkstäderna i samma takt
och många många har det fortsatt svårt. Därför behövs Barnmissionen fortfarande
i detta land.