Filippinsk allhelgona helg och Vårt nya Center

Allhelgonahelg på Filippinerna

Allhelgonahelgen är STOR på Filippinerna. Den firas med att alla människor går till sina käras gravar. Detta i sin tur betyder en otrolig utvandring från städerna ut till provinserna där folk kommer ifrån. Det är 4 dagars ledighet i samband med helgen och folk reser med bussar, båtar och bilar.Man räknar med att flera miljoner lämnar Manila. När man kommer till begravningsplatsen har man mängder med mat med sig, man sjunger och skrattar och berättar historier för varandra, så det är egentligen en ganska munter tillställning. Döden betraktas som en del av livet, vilket den ju är. När någon dör har man likvaka i upp till en vecka. Under vakan lämnas aldrig stoftet ensamt, hela tiden sitter någon familjemedlem eller vän där. För de fattiga är ett dödsfall en ekonomisk katastrof. Den lägsta kostnaden för en begravning är 6000 pesos, ca 1000 sv kr. Det är ofta en månadslön för dem. Under likvakan ska alla sörjande förses med mat och eventuellt bostad ifall man är ditresande.. Ofta ser man folk stå vid vägkanten med en skylt ” Buloy para sa patay” och tigga pengar. Myndigheterna har en speciell kassa så att de kan hjälpa de fattiga.

Efter den långa likvakan går man i  procession till begravningsplatsen. Ofta har man vita ballonger med sig. Kistan med den döde skjuts in i en cementlåda på begravningsplatsen och försluts. Dessa cementlådor byggs på höjden så det ser ut som en vägg utifrån. Svårt att förklara- måste ses.

Cementlådan får man behålla i 5 år sen töms den på benen om man inte betalar för en ny 5-års period.



Jason och hans lillebror på Malward



Jason med sina  föräldrar i Baseco

Jasons pappa mördades av en granne när de spelade kort och var berusade. Här ligger han på likvaka utanför familjens skjul i Baseco

För mig är Allhelgona-helgen dagar då jag tänker på älskade föräldrar och enda syster som gått före. Saknar er !!!

Updatering på Hills of Grace

Det nya verksamhets centrat är nu färdigt, nycklarna överlämnas av byggmästaren under veckan som kommer. Otroligt men sant. Praise the Lord !!

Vi börjar flytta in på onsdag och flytten kommer att ta ett par veckor eftersom vi tar lite i taget. Sist flyttar Undernäringskliniken och jag får nästan tuppskinn av glädje när jag tänker på hur bra det blir för barnen att komma till ” parken” Hills of Grace.



Vy inifrån parken




Ingång till kontors delen



Personligt

Vi har haft glädjen att ha besök av Thords systerdotter Anne med familj samt syster Maud ett par veckor. Det har varit roligt att få visa dem runt på de olika aktiviterna som Childrens Mission bedriver. 

Loppis, Andrea kommer hem och besök på MYRC

Loppis i kyrkan

 I fredags var det full fart i kyrksalen på Leto Center. Det var ordnat ett Loppis för att kvinnorna i sparprogrammet ULE ( Unite Learn and Empower) skulle få sälja sina alster. Andra i missionen som hade saker hemma som de ville bli av med, fick en chans att haka på och det hela  blev en glad och ljudlig tillställning. I högtalarna dånade det ut julmusik hela dagen, folk kom och gick från kvarteren runt vårt center och det såldes många objekt. Jag hade bakat svenska vetebullar och muffins som jag skänkte så vinsten kunde gå till missionen. Det hela var ett initiativ av den personal som jobbar med ULE.

Här bor många av ULE medlemmarna

Det finns idag 730 medlemmar i programmet, alla kvinnor. Man samlas en gång i veckan i grupper och samtalar om ämnen som är relevanta både för vardagslivet och för en framtida business. När man samlas sparar man en liten slant och så småningom får man låna motsvarande summa och kan sålunda öka sin kapacitet till verksamhet. Det kan vara att tillverka smycken, köpa och sälja fisk eller ris, ha en liten minibutik, s.k. sari-sari shop, köpa säckar med kol och sälja i mindre förpackning osv.

Lilla Andrea fick komma hem igår.

Den 16 februari kom Andrea till Malward, Barnmissionens undernäringsklinik. Mamman sa att hon var 2 år vilket visade sig vara helt fel. Hon är nämligen minst 4.  Andrea var sjuk, mager och väldigt svag när hon kom. Mamman hade sökt hjälp vid flera tillfällen på den statliga kliniken innan hon så småningom fick höra om Missionens mamma-barn center i Erap City. Det konstaterades att Andrea hade barn-tuberkulos, s.k. primary complex och det hade hon fått av sin mamma som inte visste om att det var hon som hade smittat sitt eget barn. Efter några månader på Malward var Andrea återställd och frisk men mamman vägrade börja ta TBC medecin och så länge hon inte började med det kunde inte Andrea sändas hem och riskera att bli återsmittad. Det är tydligen ett verkligt stigma att bli diagnosticerad med TBC på Filippinerna. Man är rädd för att grannar och släkt ska ta avstånd ifrån en. Det i sin tur är en stor fara eftersom TBC:n sprider sig medan smittade människor inte låter sig behandlas. Till slut övertygades Andreas mamma att ta medecin och IGÅR flyttade Andrea hem igen, lycklig som en liten lärka och strålande som en sol. Vi följer henne med återbesök i hemmet framöver.



Andrea den dagen hon kom i februari



Andrea denna veckan strax innan föräldrarna hämtade henne.

Besök på MYRC , Manila Youth Reception Center

I tisdags var Thord och jag med på den månatliga träffen som Barnmissionen leder i Ungdomsfängelset nere vid hamnen. Där finns hundratals unga mellan 15- 17 år,  mest killar med även en del tjejer. Barnmissionens staff möter ca 50 av dessa regelbundet. En del har begått grova brott andra mindre förseelser. Det var ett speciellt tillfälle denna veckan då de unga fångarna hade övat in drama och sånger som presenterades. Det är med sorg i hjärtat man ser på dessa unga som hamnat så snett i livet. Tjejerna är alla bleka av brist på sol och ljus, killarna är ärrade och tandlösa efter sina gatu-fighter. Måtte något av den kärlek som vi kan förmedla gro och bära frukt i framtiden. Letokyrkans ungdomar var med och gav en fin presentation av evangeliet.



Fängelsegården



Leto kyrkans ungdomar medverkar på fängelset.

Strider i söder

Svåra strider mellan muslim-guerilla och regeringstrupper i Zamboanga på Mindanao har lämnat 33 döda varav 5 civila. För första gången sedan 2008 har militären sänt ut plan och bombat ett område där ca 100 rebeller sägs gömma sig. Tusentals civila har flytt från sina hem.

Mongol Soren hem till Gud

Vi fick ett mycket sorgligt besked denna veckan då vi fick höra att en av evangelisterna som vi träffade i Bangladesh för ett par veckor sedan hastigt dött i en hjärtattack. Tänk gärna på och be för hans familj, fru och två små barn som så oväntat står utan familjeförsörjare.





Vaddå barnsäkerhet och Mina djur

Var det någon som sa något om Barnsäkerhet i trafiken ???

På denna motorcykel åkte det 6 personer, två vuxna och 4 barn...räkna benen.

I denna tricykle åkte en förare och 9 barn om jag inte räknade fel. Hann tyvärr inte ta kort från sidan...

Lite djurbilder från min närmiljö



Våra hundar Sigge och Bobby




En liten colibri i vår trädgård




En vacker fjäril på Hills of Grace




Liten groda klättrar uppför benet på min köksstol



Bangladesh tur och retur 30/9-8/10

Vårt uppdrag var att besöka Home of Peace, ett skolhem i norra Bangladesh samt få information om FCCB kyrkornas arbete. 

Dag 1 Fredag, flyger till Dhaka

Det är en alldeles speciell känsla att sakta tränga sig fram i gången i ett flygplan och leta efter sitt stolsnummer. Ibland känner jag en vag panik känsla....så mycket folk på en så liten yta och allihop ska ví  10 000 meter upp i luften. Flygresor har för längesedan förlorat sin charm, det har blivit mycket av det under årens lopp. När jag satt mig ner tar jag ofta en bok eller en tidning och läser. Jag tycker nämligen inte om att lyfta och landa, tänker alltid att det är då de flesta olyckorna sker. Jag har svårt för den torra luften i kabinen så jag har att välja mellan att sitta och nysa eller ta en allergi tablett som gör mig till en ” zoombie” i 24 timmar. Det är som pest och kolera.....bara att välja.

När man är ute och reser så här får man se de märkligaste klädedräkter, de underligaste frisyrer och de mest varierande kroppsformer. Jag kan inte låta bli att undra över vart alla är på väg. Var kommer de ifrån ? Vem är de och vad gör de ?

Tyvärr får jag aldrig svar på mina funderingar men det roar mig att observera och fantisera.

Dag 2 Lördag

 En mellandag i Dhaka utan speciella händelser

Dag 3 Söndag      

Planet från Dhaka norrut till Saidpur skulle avgå kl 14.30. Men se det gjorde det inte alls. Två timmar försenade klev vi in i det gamla turboplanet med sina nersuttna säten och sin märkliga kabindoft ( jag tror man sprejar mot människolukten ) När motorerna med öronbedövande dån drog igång och vi rusade över startplattan bad jag en stilla bön till Gud: Om det är min tur att gå nu, så ta emot mig i din himmel....

Upp kom vi i alla fall och även ner  i staden Rajshahid i en oerhört vinglig mellanlandning för påfyllnad av nya passagerare. Thord trodde att piloten som såg rysk ut varit en gammal stridspilot eftersom han verkade gilla att lägga planet i brant dykning och svänga än åt höger än åt vänster innan han landade. Till Saidpur kom vi efter mörkrets inbrott. Vi överlevde.

Om flygresan var skakig blev det sju resor värre i minibussen som tog oss en timmes färd till Home of Peace, vårt mål för resan. Det var som sagt mörkt och vägen var kantad av gående, rickshor, flakcyklar,personbilar, bussar, lastbilar, hundar, getter och höns. I fullständigt dödsförakt vrålade vi fram på vägen under ihärdigt tutande av chauffören som satt och muttrade för sig själv och ibland skrek åt dem som inte flyttade sig. Mitt hjärta satt i halsgropen mest hela tiden. Vi överlevde då också.

Den arga chauffören

Dag 3 Måndag

Vi bor på Home of Peace som är ett skolhem för  204 barn och ungdomar som kommer från extremt fattiga förhållanden ute på den bengaliska landsbygden. Skolhemmet startade 2002 och har understötts av bl.a. Tearfund, Schweiz. Från 2012 kommer Skandinaviska Barnmissionen att stödja detta skolhem och dessa elever.

Här har tjejerna fått oss att leka blindbock.

På förmiddagen åkte vi ut på besök till två byar där det finns FCCB-kyrkor. Free Christian Churches of Bangladesh grundades 1985.Thord hade förmånen att få vara med alldeles från början.

Vägen ut till byn Borobalia gick på smala upphöjda lervägar mellan risfälten. Hade det regnat tror jag vi hade fått gå till fots. Långt från allfartsvägarna, rakt ute i ”bushen ” hittade vi en jätte trevlig liten familj där mannen är pastor för de troende i området.  Han har ansvar för omkring 300 själar på 5 olika platser. Samtidigt brukar han jorden och föder upp kor.



Jag tror hon pekar på Thord och barnet tycker han ser klart rolig ut.



På eftermiddagen blev det en tur till byn där Skandinaviska Barnmissionen delat ut getpar till flera familjer. Detta är ren hjälp till självhjälp. Planen är att dela ut 1200 getter på flera olika platser.

Dag 4 Tisdag

Vaknade med en sprängande huvudvärk så Thord fick ut och åka själv. Han besökte 3 s.k. ”Tutorial Schools”, på svenska läxläsnings-skolor. Detta begrep finns överhuvudtaget inte i vår svenska vokabulär och inte själva företeelsen heller. Alla lärare i detta land  förutsätter att barnen ska plugga och inhämta vidare  kunskap i hemmet. Men hur ska en förälder kunna hjälpa sitt barn om de inte själva kan läsa och räkna. Dessutom är de ofta ute på fälten från morgon till kväll och barnen måste hjälpa till hemma. I  ”Tutorial Schools” tränar barnen matte, läsning och skrivning under överinseende av en lärare. Detta i sin tur ger barnen en mycket större förutsättning att klara sin skolgång.

Tutorial school

Dag 5 Onsdag

Thord besökte det enorma hönseriet på Home of Peace, ett av de projekt som initierats för att få skolhemmet att på lång sikt bli självbärande. 12 000 vackra höns ger massor med vackra bruna ägg varje dag, Dessa säljs på marknaden och en del går givetvis till eleverna på hemmet. Hönsens avföring samlas upp i en biogas anläggning som ger metangas till hemmets kök och man sparar 20 000 kr om året bara på det. Smart !!

På kvällen presenterade eleverna ett kulturellt program för oss med inhemska danser och sånger. De älskar att uppträda och är enormt duktiga och vältränade.

Dag 6 Torsdag

Packning och sista samtalen med anställda på hemmet. Planet skulle gå kl 16.00. Vi lämnade tidigt för att på vägen till flygplatsen hinna till ett missions-sjukhus 5 mil bort. LAMB hospital har funnits i 30 år och Thord och jag hade kontakt med den första läkaren som arbetade i de mindre LAMB-kliniker som började för ännu längre sedan. Det var en enormt intressant upplevelse att gå runt på området med den sympatiske Dr Nelson T. Mondal.  60 000 patienter, 4500 förlossningar, 2300 operationer om året är inga dåliga siffror. Imponerande! 25 läkare varav flera västerlänningar, bl.a.en svensk gynekolog bor och arbetar på LAMB. Thord och jag drömde och önskade....tänk om vi hade ett sådant sjukhus i Rodriguez i Marikina dalen. Där bor över 1 miljon människor, många av dem utan tillgång på bra hälso och sjukvård....

Resan tillbaka till Dhaka gick utan större förhinder än en försening på 1 timme. Man blir härdad efter ett tag...



BB avdelningen på LAMB Hospital



Dag 7 Fredag

Vi gjorde en liten nostalgi tripp till två av de områden i Dhaka där vi tidigare bott som familj . Huset där vi bodde sist är rivet och på tomten höjs en flervåningsbyggnad med en massa lägenheter. Kändes märkligt att se. För den oinvigde kan jag berätta att Thord och jag har bott och arbetat i Bangladesh i 11 år, våra två söner är födda där och en stor bit hjärta dröjer sig kvar i detta så behövande land med sitt vackra och stolta folk.

Resan tillbaka till Manila över Singapore tog halva natten. Det mest dramatiska var att vi alla snällt fick  troppa av planet vi bordat till Manila och byta till ett annat pga att planet var överhettat!!. Hellre det än att upptäcka felet i luften.

Dag 8 Lördag

Hem ljuva hem med hembakat mörkt bröd, ost och en kopp te. Banglamat i all ära( jag älskar den ) men curry till frukost är ju inte precis det vi är uppvuxna med. Resumé : Helnöjda med vår resa och tacksamma för Guds beskydd under alla 8 dagarna.