Jag stod vid fönstret och tittade ut över de mörka risfälten, lyssnade till tropikernas nattljud och lyfte blicken upp mot himlen och såg en otroligt klargul måne skina över landskapet. Nog skiner månen starkare här vid dessa breddgrader än hemma i Sverige, tänkte jag. Jag befann mig i onsdags-natt uppe i nordvästra Bangladesh. Hur hade jag hamnat där?
Thord och jag kände till att Barnmissionens chef Bosse Wallenberg skulle till Bangladesh på en rekognocerings resa nu i februari och plöstligt blev vi inbjudna att dela denna vecka med honom. Wow- a divine surprise! Så igår måndag den 14 febr. kom vi tillbaka efter en mycket intressant resa.
Att komma tillbaka till ett land där man har bott under många år är alltid spännande. Hur ser det ut, vilken utveckling har skett, vad har ändrats och vad är sig likt? För min del är landet i sig förenat med mycket känslor. Vi bodde där i elva år, våra två söner är födda där under minst sagt ovanliga omständigheter, vi var där under landets uppbyggnad till en egen självständig nation, vi levde ett utmanande liv på land och på floder. Våra fyra barn har alla varit små där. Jag skulle kunna skriva en hel bok om allt detta men besparar er från det, åtminstone för tillfället.
Tisdagen den 8 febr. landade vi i Dhaka och möttes av broder Albert, primus motor i både hjälparbetet och den kristna kyrkan. En hel del extra polis styrkor var på plats på flygplatsen, men det var inte till vår ära utan det visade sig att en stor cricket- turnering drar igång helgen som kommer och en del lag var redan på väg in i landet.
Övernattning i Dhaka gjordes på centret där jag under några år hade min tandklinik. Nu är den för länge sedan stängd men den var i funktion i 23 år med olika tandläkare på plats.
Onsdagen var det dags att ta tåget till Dinajpur. Bosse som kom från Sverige var på plats och vi hade en bra resa norrut. När vi kom fram var det redan mörkt och bilresan på ca 1 timme från tågstationen till ”Home of Peace” var en liten mardröm. Man kör mitt på den asfalterade vägen så länge man vågar sen är det den fegaste som väjer. Jag trodde stup i ett att min sista stund var kommen. Thord han bara skrattade och sa: Har du glömt hur det är ??
Barnen på ”Home of Peace”, som är ett skolinternat, kommer från fattiga familjer på landsbygden som inte har en chans att skicka sina barn till en bra skola. Här får de 252 barnen i åldrarna 8-17 år skolgång, mat och kläder, goda värderingar och etiska regler. Det är en ren glädje att se dem i klassrummen och på fritiden. Albert, som är initiativ tagare till skolan säger att här byggs en ny generation som kan leda sitt eget folk i byarna och samhällena de kommer ifrån. Föräldrarna kan oftast inte läsa och skriva, än mindre bevaka sina rättigheter.
Egentligen skulle internatet heta ” Home of Hope”. Hoppet om en bättre framtid ligger inom möjligheternas gräns.
De två dagarna på ”Home of Peace” gick fort med besök i flera byar där läxläsnings skolor pågår. Vi gjorde också promenader inne på den stora internat-tomten för att titta på hönseriet där flera tusen höns ger flera tusen ägg varje dag (logiskt eller hur ?). Dessa äts av barnen men de flesta säljs på marknaden. Det finns grönsaksfält, majsfält, mango, oliv och papaya träd, ett gäng fula svarta grisar och några kor. Allt för att försöka få ett självhushåll.
Lördagen den 12:e var det dags att resa tillbaka till Dhaka igen med tåget. Den dagen kändes som om den aldrig skulle ta slut. Tåget var försenat 3 timmar från början. Det var ett 50 år gammalt tåg, slitet och nergånget. Här och var saknades fönster och toan var ett hål i golvet. Men maten som serverades i vår hytt av vitklädda män var god. Förresten har jag glömt att säga att vi åt ris och curry ungefär 3 gånger om dagen hela veckan. Tur att både Thord och jag älskar den maten.
Thord råkade ut för ett riktigt missöde. Han satt med ett finger i fönsterkarmen och halvsov ända tills fönstret som var fäst upptill åkte ner med ett brak och klämde sönder ringfingret längst fram. Vi röntgade det igår när vi kom hem och benet inuti är brutet. Får se vad som kan göras åt det.
Resan fortsatte i det oändliga kändes det som. Med stop vid en massa små smutsiga samhällen. Allt är sig likt på landsbygden, de fattiga fortsätter att vara fattiga, bor i enkla hyddor och äter vad som finns för dagen. Men bengalerna är ett arbetsamt folk. På minsta lilla plätt odlar man, sätter ris, bär ved till matlagningen, hämtar sina getter och kor, tillverkar stänger av torkat kobajs som man sen eldar med och städar sin gård. Timmarna på tåget kröp fram, Thord käkade alvedon, jag läste en bok om en missionär i Amazonas och tänkte: det är tur att Gud inte har kallat mig dit i alla fall. Vi pratade och sov, åt havrekex och drack aloevera dryck.
Äntligen vid 11-tiden på kvällen tutade vi in på en liten station utanför Dhaka. Kom i säng efter tolv på natten. Det blev en lång dag som började redan kl 6 på morgonen.
Det var roligt att putsa upp min bangla igen och allteftersom dagarna gick blev det bättre och bättre. Amar shonar Bangla ami tomae bhalo bashiiiiiiiii.
Nu är det tagalog som gäller igen så det är bara att växla om i språk- vindlingen i hjärnan, var den nu ligger. Nästa blogg blir nog om en vecka och då är det foton från Hills of Grace som gäller, tomten utanför Manila där Barnmissionen bygger en Barnby.
Vart är det nu vi ska, undrar Bosse.
Varsågod, lunchen är serverad.
Vi är alla systrar, vi har alla sorg och glädje, vi delar bekymmren för barnen som vi burit under våra hjärtan.
Läxläsnings skola
No comments:
Post a Comment